Lidelse av högsta klass

Vad är det typiskt ryska? Nog är det väl svårmod, lidelse och lidande. Och vad är typiskt nordiskt? Det är väl vemod, och ? ja, lidelse och lidande det också, fast på något sätt mera kontrollerat än det ryska. Men när i Kammarmusikföreningens konsert ryska sånger ställdes bredvid nordiska på var sin sida om pausen, tyckte jag likheterna var påfallande. Sopranen Maria Fontosh framförde sitt program med imponerande kraft och inlevelse och en sällsynt dramatisk gestaltning. Detta passade perfekt till de ryska sångerna och även de nordiska fick en laddning som mer traditionellt kyliga framföranden inte brukar kunna förmedla. Matti Hirvonen gav perfekt understöd med bländande och kraftfullt, ibland nästan explosivt ackompanjemang, utan att någonsin inkräkta på solistens framförande.

Maria Fontosh är i början av vad som utan minsta tvivel kommer att bli en lysande operakarriär och har redan gjort flera stora roller både i Sverige och utomlands. Det är inte alltid oproblematiskt när en operasångerska framför sånger och romanser. Ibland kan en sångerska som är van vid att i en stor lokal höras över en full orkester ha svårigheter med att anpassa sig till ett mindre format. Maria Fontosh har inga sådana problem. Hon behärskar med sin vackra lyriska sopran såväl kraftfulla som innerliga röstlägen, lockar fram de mest skiftande känslor med sin sång, och förstärker dem med sitt sceniska utspel som ger framförandet en extra dimension. Hon fångade från början auditoriets odelade koncentration och släppte den inte förrän den sista tonen förklingat.

Den ryska delen av programmet inledde och var en njutning att lyssna till. Det vackra, mjuka ryska språket lämpar sig så väl för sång och känslouttryck och Maria Fontosh tolkade på ett enastående sätt de känslostormar som skapat dikterna och musiken. Kompositörerna Dargomyzjskij, Anton Rubinstein, Rachmaninov och Tjajkovskij bidrog till programmet, som alltså spände över ett knappt århundrade. De tidiga mera romantiska styckena och de senare mera dramatiska gestaltades med samma briljans. I synnerhet fick fyra sånger av Tjajkovskij, vilkens olyckliga levnad bjöd på mer än nog av stoff till musikalisk lidelse, liv och innehåll.
Efter pausen visade det sig så att nordiska tonsättare kan ges en tolkning lika intensiv som nyss de ryska. Sånger som vi hört hundratals gånger fick ett nytt djup. Lågmält patos i Griegs Med en vandlilje, Zur Rosenzeit och Ein Traum följdes av Sibelius Den första kyssen. Flickan kom ifrån sin älsklings möte blev en gripande höjdpunkt. Efter tre sånger av Peterson-Berger där återhållen längtan och åtrå mästerligt återgavs avslutades det ordinarie programmet med Pan av Rangström. Men det måste bli extranummer. Maria Fontosh och Matti Hirvonen hade förberett Griegs Jeg elsker deg som framfördes på ett helt hänförande sätt, vilket fick den entusiastiska publiken att applådera sig till ännu ett. Det fick bli repris på Tjajkovskij-sången Kan det bli dag med virtuost pianoackompanjemang, som avslutning på en fantastisk konsert.

Lidelse av högsta klass

Ryskt och svenskt blandades på ett utmärkt sätt i Kammarmusikföreningens konsert, skriver Per A F Åberg.