Lekman och damorkestern

Johanna Åberg såg indiecharmören Jens Lekman på en nervöst vinglig men trevlig turnépremiär.

Göteborgs egensinnige Jens Lekman blandade popgenrer i Konserthuset.

Göteborgs egensinnige Jens Lekman blandade popgenrer i Konserthuset.

Foto: Nina Leijonhufvud

Konsert2007-09-07 14:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var inte så fasligt länge sedan Göteborgs indieprins Jens Lekman var på turné. Men trots det är en turnépremiär ändå en turnépremiär. Och som sådan började spelningen i Konserthuset karaktäristiskt vingligt. Komporkestern svängde på det där typiskt lekmanska viset (eller kanske bara typiskt indiepoppiga), något som i och för sig bara hjälper till att understryka det motsägelsefulla i musiken.
På papperet gör ju Jens Lekman en form av soulpop, strösslad med ingredienser ur 60-talets flicksoul. Samtidigt blir hans musik aldrig mjuk och svepande, utan är alltid struttig och svänger mycket motvilligt. I konsertens inledning blev det dock så motsträvigt och trevande att till och med sambapartiet i Into eternity närmade sig gränsen för tråkigt. Det var också först när en sampling, ett par fraser av souldängan Give me just a little more time, dök upp som publiken gick loss i en gnutta dans. Talande, kan man säga.

Men Jens Lekman blev varm i kläderna efter ett tag. Hans band plockade fram en ansenlig mängd instrument, bland dem tvärflöjt, fiol och dragspel och fogade in folkligt pubtjohej i The opposite of hallelujah lika ogenerat som Lekman själv levde ut som balladsångare.
A postcard to Nina sopade ut det sista av eventuella premiärnerver genom att vara avväpnande rolig. Lekmans prat mellan partier i låten gjorde att man - återigen - börjar fundera på vad han skulle kunna åstadkomma som textförfattare på svenska. Jag vet att många håller hans speciella engelska språkhantering som hans största styrka, men personligen känner jag att han har mycket att vinna när han släpper på ambitionen att vara smart och i stället premierar det enkla (eller "fåniga" som han själv kallar det).

Hans texter är ofta detaljerade fragment av historier, där stora delar utelämnas - vilket är en svår balansgång. Ibland funkar det utmärkt, ibland blir det frustrerande. Så när tralliga Friday night at the drive in-bingo bara rusar på utan spärrar är det riktigt befriande.
När det blivit dags för extranummer övergick Lekman till ren humor och spelade Julie på akustisk gitarr med sin basist sittande på axlarna. Men det är inget att förakta, charmknutten Jens Lekman har minst lika mycket att ge som den eftertänksamt avige. Kanske mer.
Jens Lekman
Uppsala Konsert & Kongress, Sal B
Torsdag