Lekfull och varm Wiehe i Parksnäckan

Det som är Wiehes genialitet, om man nu kan sammanfatta genialitet, är en klar förmåga att lyssna till det mest sköra i sig själv och därmed det sköra i alla människor. Jag tänker på låten Lindansaren från 1983 som närmast är en arketypisk bild av barnets drömmar och dess skörhet. Den sidan är förstås oerhört svår att få fram i livesammahang, kanske inte heller något att betona på en utomhusscen. I går kväll, inför ett nästan fullsatt Parksnäckan, är det en lite mer rockig Wiehe som hälsar på i Uppsala. Det kan man till stor del tacka den lyhörde sologitarristen Lars Halapi för, som med sina gitarrer kolorerar Wiehes musik till en oerhört skön anrättning. 

Första tändningen i konserten kommer med den gamla Hoola Bandoola-låten Vem kan man lita på. Sen tänder det till lite nu och då – musikaliskt intensivast blir det i Dylanlåten All along the watchtower. Men det var kanske inte just det brötiga publiken kommit för – den som kommit för de två kanske mest kända Wiehelåtarna, Flickan och kråkan och Titanic, behövde inte bli besviken. Inte heller den som väntat på den senaste Wiehehiten – hans version av Woody Guthries This land is your land.

Det som gjorde en lite småkylig kväll mycket varmare var Wiehes mellansnack, hans sätt att ta hand om sin publik, småflörta med den, få den att känna sig speciell. Hans breda skånska är också en stabil grund att lägga oerhört sköra ord om solidaritet med de svaga och utsatta på – vilket blivit något av ett signum för artisten.

Musikaliskt kändes det i sina bästa stunder lekfullt och nyskapande, rockigt men behagligt rent. Hans sonora sångstämma har också den en förmåga att omsluta en hel publik. Han har verktygen att locka fram en ärlighet, med sitt eget uttryck – både musikaliskt och textmässigt – som gör honom till en konstnär värd att dröja kvar vid. Han är en artist som fortfarande skapar och utforskar, en som inte är klar. Bra det!