Legenden bjöd på gammalt och nytt

I slutet av konserten presenterar Elliott Murphy i ett mellansnack delar av publiken, som reser runt hela Europa för att följa hans turnéer. Det tillsammans med Uppsalapublikens vilda reaktioner på minsta utsvävning, som när Elliott Murphy sjunger utan mikrofon, eller när han och vapendragaren Olivier Durand står och gnider sina gitarrer mot varandra, säger en hel del om artistens forna storhet. En man bredvid mig, som klappar och dansar maniskt, berättar stolt att han såg en konsert med Elliott Murphy i Paris i våras.
Att det i första hand handlar om en tidigare storhet vittnar den första delen av konserten där han mest spelar material från senaste albumet, Coming Home Again. Varje textrad är finslipad och varje sång är liksom i äldre dar ett litet textmässigt mästerverk fullt av poetiskt djup och precision. Men i de nya låtarna är den musikaliska kulissen färglös och onyanserad, ett massproducerat nödvändigt ont att fästa texterna vid. 40 Days and 40 Nights och Preumonia Alley höjer sig snäppet över de andra, medan den sega versionen av Robert Johnssons Terraplane blues från det misslyckade bluesalbumet Murphy gets Muddy är ett riktigt bottennapp.

Elliott Murphy är artisten som inspirerat storheter som Bruce Springsteen och Lou Reed, men aldrig ens legat top 40 på den amerikanska försäljningslistan. När han en bit in i konserten startar långspurten och börjar rada upp klassiker efter klassiker ur sin katalog så framstår det som obegripligt.
You Never Know what You´re In For och Elvis Presleys Birthday är två höjdpunkter av flödande bredbensrock och stillsamt gripande historieberättande, som koncentrerar det bästa av den amerikanska musiksjälen. Och låtar som Last of the Rock Stars och Dusty Roses ligger inte långt efter. Förutom ett par undantag är det de lugna sångerna, där texterna går att höra ord för ord, som fungerar bäst.
Klädd i vit skjorta, svart väst och en snusnäsduk virad runt huvudet levererar Elliott Murphy sin musik med en självklarhet som är svår att värja sig mot. Han känns som en något kantigare och betydligt rockigare version av Tom Petty.

När han mot slutet säger "The time is now" och en majoritet av publiken reser sig från sina stolar och dansar känns det också precis som att en världsstjärna spelar i en för liten konsertlokal inför särskilt inbjudna. En illusion som tyvärr det långdragna, avrundade extranumret effektivt sticker hål på.

Legenden bjöd på gammalt och nytt

Andreas Jakobsson såg Elliott Murphy, som visade upp en del av sin forna glans.