NRBQ tillhör de där banden som varit extremt inflytelserika utan att ha fått något riktigt genombrott själva. Miamibandet har artister som Bob Dylan, Paul McCartney och Elvis Costello i beundrarskaran, men har själva aldrig nått högre än plats 70 på den amerikanska Billboardlistan. Det var 1974 med låten Get that gasoline blues. I den nya upplagan av New Rhythm and Blues Quartet, som bildades 2011, är Terry Adams på piano den enda som är kvar från den tiden.
Det gör inte så mycket eftersom musiken, som växlar mellan stompig rockabilly, klassisk gitarrpop, jazz och country känns tidlös. De nuvarande medlemmarna går rakt på sak när de möter Kulturoasens lunchpublik. Fyra kompetenta musiker som behärskar hela registret och drar det utan att frångå den spretiga grundformeln särskilt ofta.
Det börjar lite stelt men musikerna blir märkbart varmare ju längre konserten fortgår. Den klart mest taggade är Terry Adams, som under 2000-talet brottats med strupcancer. Veteranen spelar med hela kroppen och slänger in stämningshöjande mellansnacksutrop som ”Let’s get on a train” med bred Kentuckyaccent. De andra ser mest ut att ha fullt upp med att hänga med.
Genrehoppandet har fördelen att NRBQ aldrig blir förutsägbara och tråkiga på scenen och nackdelen att de är svårplacerade, vilket antagligen är en av anledningarna till att de aldrig slagit igenom stort. Oavsett om de kör tempostinn rock eller svävar ut i instrumentala jazzpartier har de hela tiden ett bra driv i botten. Det väger upp för de ganska klena sånginsatserna som Scott Ligon och Casey McDonough står för.
Främst är det energin och svänget som gör att de känns lite för stora för en lunchkonsert i Håga. Då och då skymtas glimtar av det som en gång i tiden gjorde NRBQ till det inflytelserika band de var.