Många klassiska metalband har besökt Uppsala genom åren, men vi har sannerligen inte blivit bortskämda med band av Soulflys kaliber på senare år. Frontmannen Max Cavalera kan stoltsera med en meritlista som gör att det med rätta går att kalla honom legendar. Det var också runt honom det mesta kretsade denna kväll. För trots att övriga bandmedlemmar, däribland sonen Zyon Cavalera på trummor är duktiga så var det ingen tvekan om vem publiken var där för att se.
Inledningsvis så var det dock lite trögstartat på flera håll och publikresponsen på det nya materialet kändes minst sagt ljummen. Med ”Back To The Primitive” lyckades bandet i alla fall höja stämningen en aning, låttiteln var också en lämplig programförklaring för kvällen, för det bor verkligen en slags primitiv urkraft i Soulfly och de rytmiska inslagen av brasiliansk folkmusik är en exotisk krydda som de oftast vet att utnyttja väl. Därför blev det en besvikelse att flera av låtarna tenderade att stundvis bli närmast monotont malande och svänget som ofta är väldigt framträdande på skiva fick stå tillbaka till förmån för en mer osmidig råstyrka.
Samspelet mellan bandet och publiken blev bättre och bättre under kvällens gång och mer än en gång fick moshpiten utrymmet framför scenen att se ut som en kastrull med ivrigt studsande popcorn i.
När det var dags för det obligatoriska gitarrsolot från gitarristen Marc Rizzo så var den största överraskningen att solot sympatiskt nog var väldigt kort.
Mot slutet av spelningen kom också de Sepulturaklassiker som de flesta hade väntat på, exempelvis ”Roots Bloody Roots” och ”Refuse/Resist”. Under vad som sades vara turnépremiären av låten Unleash så bjöd Max Cavalera upp sin styvson Richie på scenen för att gästsjunga, men det som förmodligen lät som en bra idé i turnébussen förvandlades rätt omgående till kvällens absoluta bottennapp.
Trots scenvana från bandet Incite så verkade den senare märkligt bortkommen på scenen och det fanns inte en tillstymmelse till kemi mellan de båda sångarna, som den rutinerade frontman han är så räddade Max Cavalera upp det hela på ett snyggt sätt när han under avslutande ”Jumpdafuckup” kom ut på scenen iklädd Almtunatröja. Givetvis möttes han av ett unisont jubel från publikplats och han hade sedan inga problem att få med den villiga publiken i tramsigheter som olé olé olé-körer.
Trots att Soulfly bitvis stod för gåshudsögonblick så är det svårt att skaka av sig känslan att Cavalera Conspiracy borde vara ett betydligt mer angeläget projekt för Max Cavalera just nu