Theresa Andersson behöver inget band. Hon är multiinstrumentalist och tack vare en uppsättning loop-pedaler kan hon få flera instrument att låta samtidigt. Med detta koncept har hon nått framgångar och när hon besökte Parksnäckan på torsdagskvällen var det i princip fullsatt.
Hon inledde sin spelning med att spela fiol utan stråke, som om det vore en akustisk gitarr. Detta skapade ett banjoliknande ljud som hon sedan loopade tillsammans med sina sångstämmor. Med stråken i handen fortsatte hon spela, fick publiken att klappa takten och loopade även detta. Resultatet blev närmast hypnotiskt klangrikt och ihop med hennes uttrycksfulla sångröst något helt unikt. Influenser från soul, jazz, gospel och pop vävdes in i varandra till en sagoskimrande musik.
Spelningen fortsatte på detta vis. Andersson spelade fiol med och utan stråke, akustisk gitarr, trummor och tamburin, loopade olika slingor och lade ihop dem med hjälp av sina pedaler. Ordlös sång flerfaldigades i stämma efter stämma, lager lades på lager. En komplex, trolsk och fantasifull musik växte fram, medan hon bytte instrument, sjöng och dansade runt på scenen.
Mellan låtarna bjöd Andersson på humoristiska mellansnack, presenterade sitt fiktiva band med en svepande handrörelse mot trumsetet och pratade om de olika karaktärerna i hennes ”kör”, The Kitchenettes. Det var utan tvivel en spektakulär show, men samtidigt blev det lite för mycket cirkuskonster av det hela. Loop-pedaler ger fantastiska möjligheter att skapa mångfacetterade klangfärger, inget tvivel om den saken, men smaken blir fadd när de används precis hela tiden. Låtarna drunknar under all fernissa.
Theresa Anderssons musikalitet är odiskutabel, men framträdandet hade vunnit mycket om åtminstone någon låt bara spelats rakt upp och ner.