Eilen Jewell är uppväxt i Boise i Idaho, en stad i ungefär samma storlek som Uppsala. Naturen i omgivningarna ska också påminna om den svenska. Men i musiken fanns snarare den amerikanska södern, om än med ett visst mörker och ett präriedammigt vemod. Den röda tråden var nostalgin, en längtan tillbaka till en svunnen tid där honkey tonk fortfarande hördes på radiokanalerna.
Kvartetten drog igång med ökenbluesiga I remember you från senaste skivan och den fantastiska gitarristen Jerry Glenn Miller var snabb med att stjäla både ögon och öron. Med sin cowboyhatt, svarta John Lennon-glasögon och vita skägg var han som hämtad ur en gammal westernrulle.
Eilen Jewells röst var enkel och självklar och förvånansvärt kraftfull i all sin anspråklöshet. Men ibland önskade jag verkligen att hon kunde tagit ut svängarna lite mer. Det blev så...perfekt. Jag ville att hennes framtoning skulle spela med gitarristen råa twang, med kontrabasistens slag över strängarna, som tunga hjärtslag. Släppa fram det grova och lite ofina.
Både text och musik cirkulerade annars kring det snälla med den farliga undertonen. Som Warning signs och teatraliska Bang bang bang, som handlade om den söte men psykopatiskt farlige Cupido. Hon har själv sagt att ”de snabba låtarna ska gå snabbare och de långsamma låtarna långsammare”. När hon lyckades med denna strävan var hon som bäst. Egentligen var det bara en enda låt som fick stå för det riktigt eftertänksamma. Lugna avskalade Only one, där basens tunga rytm fick styra och släpade sig fram tillsammans med med Eilens härligt oslipade stämma. Den tillsammans med ett gäng tunga södernblueslåtar med rappa gitarrkrumelurer var kvällens stora behållning.
Eilen Jewell gjorde sig inte till, på gott och ont. Kanske skulle det behövts lite mer gnista för att fylla ut de sprakande låtarnas kostym. Det var trots allt en livespelning, men Eilen gav en smula trött intryck. Först i de sista låtarna verkade hon faktiskt ha lite roligt och släppte fram det vildare jaget som behövs för att göra hennes musik riktigt intressant. Och för att inte låta gitarristen få all uppmärksamhet.