Anso Lundin, frontpersonen i Min stora sorg, kan inte beskyllas för att vara förutsägbar. På skiva har hon byggt upp sitt eget musikuniversum, där avig electronica och experimentell pop kombineras med personliga texter som kan vara såväl sårbara som kaxiga.
Just nu är Min stora sorg på vinterturné och på lördagskvällen var det dags för spelning på Katalin. En hängiven skara lyssnare hade samlats när Anso Lundin och dansaren Markus intog scenen.
Visuellt gjorde de omedelbart intryck med sina allt annat än ordinära utstyrslar. Lundin var klädd i röd cat suit och ovanpå det svart baddräkt, gul topp och röda handskar. Dansare Markus bar hoodie, korta shorts och en jätteperuk med långt, lockigt, ljusblont hår. Bakom dem visades abstrakt videokonst på storskärm. Inga musiker i övrigt på scenen, all musik var förinspelad. Tunga syntar och beats byggde upp en intensiv inramning runt sången.
Lundin är en karismatisk scenartist med sinne för både det extravagant utlevande och det introverta. Det märks att hon framför varje låt med inlevelse fullt ut, samtidigt som glimten i ögat hela tiden finns där.
Halvvägs in i spelningen sänktes tempot och det överdådiga lämnade plats för det mer reflektiva. I de lugnare låtarna ”Gud gråter” och ”Henne jag vill va” var det i stället pianoslingor och dova basgångar som fick bygga upp stämningen bakom Lundins hudlösa sång. Det visuella är en stor och viktig del i Min stora sorgs konstnärskap, men i dessa låtar visades med övertygelse att musiken är det mest centrala.
De tvära kasten mellan olika sinnesstämningar som finns på hennes skivor var också påtagliga under spelningen, liksom det självklara samspelet mellan Lundin och hennes publik. De båda nämnda låtarna följdes av den humoristiska ”All skit kommer tillbaka” och senare under spelningen anslöt sig Lundin till publiken efter att ha fått den att dansa cha cha.
Efter ganska exakt en timme avslutades spelningen. Inte oväntat ropade publiken efter extranummer, men det blev det inte mycket av. Lundin kom in själv på scen, förklarade att det inte finns mer förprogrammerat på datorerna och försökte spontant få igång ”Drakens dans” från Bolibompa. En halv minut senare lämnade hon scenen igen. Det blev en märklig antiklimax på en spelning som i övrigt lämnade bestående intryck både musikaliskt och visuellt.