Den uruguayanske gitarristen Alvaro Pierri annonserades inför sin konsert som virtuos och visst är han en sådan. Men det är ändå inte virtuositeten som man minns efter hans konsert. Den är underordnad en djup musikalitet. Hans tekniska skicklighet visar sig mindre i ekvilibristiska övningar än i den mjuka men tydliga, aldrig vassa tonen, som finns i allt han spelar och som kommer särskilt till sin rätt i långsammare stycken.
Det blandade program som publiken bjöds på gav tillfälle för Pierri att demonstrera hur han är hemma i många olika epokers musik och förmår gestalta den på ett sätt som går rakt till publikens hjärta. De inledande styckena 1500-talsmusik av Pollak Reys spelades elegant och dansant och framförandet av Paganinis Grande sonata hemföll inte till tom teknisk briljans (det förekom faktiskt en del fel i den besvärliga förstasatsen) utan tog tillvara de musikaliska kvaliteterna.
Trots Pierris förnämliga tolkningar av europeisk musik är det den latinamerikanska musiken som ligger hans hjärta närmast. Den upptog andra hälften av programmet och de valda styckena var alla moderna. Manuel Ponces sonat nr 3 inspirerad av mexikansk folkmusik var mycket njutbar. Två stycken av Piazzolla var av helt olika karaktär; det första ett lågmält vackert stycke, det andra mera likt musiken vi är vana vid att höra av denna kompositör. Egberto Gismontis två stycken Agua e Vinho och Frevo var svängiga men det avslutande stycket Sonat för gitarr (op 47) av Ginastera var en knalleffekt vars fyra satser innehöll i stort sett alla konstgrepp som kan finnas i gitarrmusik. Vilken final! Och extranummer hade det blivit om inte pausen varit onödigt lång så att nästa konsert stod för dörren.