Alla helgons dag fordrar ett requiem och Verdis Requiem är ett mycket bra val. Domkyrkan är heller inte någon dålig lokal för ett requiem. Den var nästan helt fylld på lördagskvällen då Bergslagens kammarsymfoniker, fyra körer och fyra solister framförde den gamle mästarens dödsmässa.
Rekviets tillkomst som begravningsmusik har endast musikhistoriskt intresse. Det som fascinerar oss idag är den dramatik med vilken Verdi gestaltar en människas vånda inför döden då livets alla felsteg passerar förbi och den enda utvägen är att be den allsmäktige om oförtjänt nåd. Det är ett riktigt spökdrama om man vill, med solisterna som aktörer. Sedan kören har satt den ruskiga scenen för den yttersta domen, komplett med eld och domsbasuner, får vi följa människans ångest och kamp, mindre med Gud än med sig själv och med sitt dåliga samvete som en tung börda. Solisterna turas om att ge gestalt åt den ångestfyllda människan. Till sist antyder den traditionella texten att Herren kommer att visa sig nådig och kören sjunger Sanctus och Agnus Dei i förvissning om att frälsning beviljats; men vi påminns i slutet då Dies Irae repriseras om att det hela bara har varit teater; den verkliga domen har vi ännu inte upplevt. Det är dramatiskt och förstås musikaliskt suveränt gjort.
Ett sådant dramatiskt verk fordrar dramatiskt begåvade aktörer. Kvällens solister var utomordentliga och fick lyssnarna att bli medaktörer i Verdis skådespel. Henning von Schulmans halvt morrande, halvt viskande av ordet ”mors” – döden - och Susanne Resmarks nästan snyftande ”nil” – ingenting – sände rysningar efter ryggraden. Sångarna hypnotiserade även i fortsättningen åhörarna med sin inlevelse. Carl Unander-Scharin var lysande i Ingemisco men skonade sin röst och hördes därför mindre bra i ensemblepartierna. Karin Ingebäck var tillsammans med kören suverän i avslutningssatsen Libera me som inte slutar med den fridfulla Requiem aeternam – giv dem evig ro – utan med en reprisering av bönen ”Befria mig Herre från den eviga döden”. Inget är avgjort ännu.
I detta skådespel har kör och orkester en tillbakadragen roll men gjorde mycket bra insatser. Verdis inskrivna nyanseringar observerades noga. I dubbelkören Sanctus var det litet svårt att urskilja alla stämmor – Domkyrkans akustik är sådan - men klangen var underbart vacker och ”Dies Irae”-partierna hade den rätta intensiteten. Ulric Andersson kan vara stolt över att ha fört denna ambitiösa satsning i mål.