För ett år sedan framträdde hovsångerskan Elin Rombo och klarinettisten Emil Jonason med ett fint program i Löfstabruks kyrka. De båda trivdes så uppenbart i varandras sällskap att det inte alls är förvånande att de nu är tillbaka med en ny föreställning. Denna innehåller en del material från den föregående men är omarbetad och hopknuten till en scenisk illustration av olika faser av ett förhållande mellan två människor. Den utomordentligt fina kontakten mellan Rombo och Jonason som agerade övertygande i sina ”roller” gjorde konceptet trovärdigt och förhöjde lyssnandets glädje. Båda artisterna svarade för alltigenom fullödiga insatser och hade utmärkt stöd på piano av Ivetta Irkha.
Den första berusande förälskelsen skildrades i ”Pur ti miro” ur ”Poppeas kröning” av Monteverdi, i originalet en duett mellan sopran och kontratenor, nu med klarinetten i älskarens roll. I nästa sång ”Gli Amori de Teolinda” sjunger kvinnan ut sin olyckliga kärlek - föremålet för hennes känslor representeras förstås av klarinetten.
I ”Keep Enlighten Me” av Emil Jonason vill den kanske något egocentriske mannen imponera på sin kvinna och visar upp sina färdigheter, i det här fallet förmågan att komponera, virtuost klarinettspel och kanske framför allt förmågan att kunna andas in och ut på samma gång. Elin Rombo var förstås full av beundran, liksom för övrigt hela publiken.
Redan i nästa sång har hans känslor svalnat och flyttats över på en annan. Kurt Weills ”Je ne t’aime pas” illustrerar kvinnans känslor inför detta och ”Youkali” av samme man hennes fåfänga dröm om ett land där lyckan bor, ingen sårar någon annan och alla löften hållas.
Den helt uppslukande, nästan paralyserande kärleken uttrycktes i nästa sång och det vittnar om Elin Rombos enastående gestaltningsförmåga att få den inte så högtflygande texten till Kents ballad ”Utan dina andetag” att bli helt och hållet övertygande och äkta.
Var ska detta relationsdrama sluta? I Leonard Bernsteins ”Glitter and Be Gay” är kvinnan olycklig med sin situation men hennes senaste älskare ger henne juveler och guld vilket försonar en hel del. Men är det värt det? Nej, det är det inte. I Tom Waits’ ”All the World is Green”, framförd som duett, når mannen och kvinnan fram till en försoning. För att understryka detta byter Rombo och Jonason i sista versen roller och instrument och det blir riktigt bra. Även vi i publiken är glada att det redde upp sig.