För damkören La Cappella slöts så vårens cirkel av cd-inspelning och Londonturné med en hemvändarkonsert. Londonrepertoaren var grund för konserten; ämnet var vårens (påsk-) mystik och befrielse. På körens sedvanliga manér fanns folkliga, äldre och nutida kompositioner som inneslutande ingredienser i början och slutet av konserten. Rytmik i såväl sång- som kroppsspråk samt användande av slagverk (ibland) höjde konserttemperaturen avsevärt.
Men i mitten av programmet kom konsertens musikaliska/andliga höjdpunkter. J Mäntyjärvis verk Pseudo-Yoik Lite är ett välkänt men svårt glädjerop som fordrar många skilda röst- och andra klanger (viskningar och rop). Strålande utfört. S Hagvils Solitude är egentligen en sats ur en symfoni. Med Eva Jehrlanders flöjt som klang och replikkomplement fick denna intrikat meditativa hymn till ensamhetens bekännelse och lov en delikat finkänslig tolkning.
Med O Ganståls dubbelköriga (med slagverk) komposition The Tomb fick vi uppleva en rörande känsloblandning mellan orolig förväntan och påskens uppståndelseglädje. Körens ”huskompositör” Karin Rehnqvists tonsättning Der Herr ist mein Hirte fordrar långa frasbågar med stort röstomfång och mycket komplex stämstruktur, inklusive sopransolo. Mycket säker helhetstolkning.
Det är inte svårt att förstå att kören gjorde stor lycka i London. Härmed även övertygande bevisat på hemmaplan. Nu väntar vi bara på körens 25-årsjubileum i oktober.