La Cappella håller stilen i försommarkonserten

La Cappella bjöd på ett intagande program i försommartid. Körens nya CD vars omslag var tryckt på programmet skulle också lanseras. ”Som eldens glöd” heter den och dess tema är liksom konsertens ”sånger om kärlek och kärlekslöshet, om mänsklig närhet och värme och den sköna lusten att leva”. Lättsamma stycken blandades med tyngre. Två texter ur Höga Visan var satta till vacker och kongenial musik av Johan Pejler och Sten Källman. Trallen Första juni av Kajenn och Pelle Thorsén följdes av Wikanders Kung Liljekonvalje och Olle Adolphsons Nu har jag fått den jag vill ha, den senare i Karin Eklundhs fina arrangemang som gav en orolig botten åt den vemodiga texten.

Körens egen Malin Nilsson hade skrivit och var solist i Troligtvis, en visa om två människor som inte kan mötas. Det var god klass både på text och musik och på Malins soloinsats. Jag hoppas att hon fortsätter att skriva.Mitt i konserten hade kören lagt några svängiga, okomplicerade låtar, Waltz for Debbie av Bill Evans (tyvärr hade textförfattaren Beppe Wolgers namn glömts bort i programmet) och Hallelujah I just love him so av Ray Charles. De sjöngs avslappnat och rakt på utan överdriven finess och koreografin fick ge glans åt sångerna. För att höja stämningen ännu mer blev det allsång i Olle Adolphsons Nu är det gott att leva. Ett latinamerikanskt block innehöll några både rytmiskt och harmoniskt svåra stycken med synkoper och dissonanser, framförda med bravur på originalspråket samt en humoristisk version av Kiss of Fire i svensk översättning och med ett härligt sceniskt utspel av hela kören.

Jan Magne Førde har skrivit flera stycken i afrikansk stil som kräver åtskillig rytmisk energi av kören. La Cappella visade mycket sådan i Safari där handklappningar och stampningar ingick. Extranumret I denna ljuva sommartid i Anders Nybergs arrangemang gav till sist en andlig dimension till lusten att leva. Det kändes helt rätt.