En konsert med kör och orgel, som musikaliskt spänner från 1900-talets Baltikum till Frankrike, borde kunna erbjuda en mångfald nya idéer och känslor. Av konsertens tre första baltiska tonsättare C Kreek, U Sisask och R Dubra, var och en representerad med minst två körverk a cappella, var det endast Dubra som komponerat något som lät avlägset personligt och engagerat.
Hans första stycke, Oculos non vidit (Vad intet öga sett), använde deklamerande ostinati i crescendo till en avslutande cluster. Det andra stycket, Ave Maria, nyttjade mässande fraser kontra ”gregorianska” slingor i kvasikanon. Stycket kom till kraftfullt slut med ett överraskande tillagt glissando nedåt i diminuendo. Dessa båda verk räddade vad som, trots säkra framföranden, upplevdes som förvånansvärt opersonlig och blek musik från ett Baltikum som ju är känt för sin rika körsångstradition.
I ett mellanliggande Te Deum för orgelsolo av P Vasks kunde Andrew Canning både laborera med intrikat stämföring och rika klangvariationer i ett ganska moderat senromantiskt verk. Såväl komposition som framförande hade personlighet.
Den franske tonsättaren Poulenc var verkligen dualistisk. En på djup fromhet grundad tonsättarkunskap blandades med plötsliga nycker och oväntade infall. Hans Mässa i G-dur är skriven för kör a cappella och fordrar många stämmor och stora röstomfång. Kören tolkade alla satserna med lysande klang- och styrkevariation. I synnerhet sista satsen Agnus Dei, där solosopranen Jenny Tapper hade en så viktig roll, både ensam a cappella och i växelsång med kören, blev i utsökt finkänslighet både stämningsrik och andaktsfull. En konsert som började så trevande och tålamodsprövande gav till sist lyssnarna sin belöning.