"Skuggvärldar" kallade arrangörerna söndagens konsert och avsåg med detta att de kompositörer som presenterades (samtliga kvinnor) stod i skuggan av sina manliga samtida. Förvisso har kvinnor haft svårt att göra sig gällande i den solitt manliga tonsättarvärlden men några få, med ovanlig begåvning, mod och ihärdighet har lyckats, och de vilkas musik Kammarsolisterna spelade i går bröt alla igenom glastaket och blev trots snorkiga kritiker erkända och uppskattade, om än inte alltid helt efter förtjänst. Ulrika Knutson introducerade underhållande de tre komponisterna och illustrerade deras törnbeströdda väg till erkännande med roliga anekdoter. Det var emellertid mindre lyckat att hennes kommentarer fick avbryta konsertens två stråkkvartetter halvvägs igenom och på så sätt störa verkens uppbyggnad och flöde.
Den tyska 1800-talstonsättaren Emilie Mayer hade det kanske lättare än många kvinnor. Hon fick från unga år möjlighet att studera och slog sina lärare med häpnad genom sin begåvning. Hon var mycket produktiv och komponerade all slags musik, kammarmusik, symfonier och även en opera. I kvällens verk, hennes stråkkvartett i g-moll, kan man höra reminiscenser från den wienklassistiska musiktraditionen, men det är definitivt romantiken som är idealet. Det är vacker, uttrycksfull musik som Kammarsolisterna gjorde minnesvärd.
Engelska Ethel Smythe var mycket medveten om sin begåvning och strödde sarkasmer omkring sig om mindre begåvade män som trodde att de var något. Hon engagerade sig i den kvinnliga rösträttsfrågan och skrev den kända "The March of the Women". Mot slutet av sitt liv fick hon många bevis på uppskattning och adlades som första kvinnliga kompositör. Denna kväll spelades endast en sats ur hennes stråkkvartett i e-moll. Det var synd att vi inte fick höra fler för det var spirituell och spänstig musik som var rolig att lyssna till.
Sist på programmet en svenska: Valborg Aulin. en mycket begåvad musiker och pianopedago som komponerade övervägande kammarmusik och orgelverk. Hennes stråkkvartett op 17 nr 2 fick viss reserverad uppskattning hos tidens musikkritiker som inte förmådde se den nyskapande kraften i kompositionen. Mot vemod och allvar i den första satsen kontrasterar den andra som har ett ljusare humör. Även den tredje scherzoliknande satsen går i eftertänksam molltonart och i den fjärde sjuder upprörda känslor under ytan. Allt detta gestaltade Kammarsolisterna på ett mästerligt sätt. Jag ser fram emot att se även andra verk av Valborg Aulin på konsertprogrammen.