Emma Kirkby och Susanne Rydén, sopraner, Peter Harvey, baryton, Mime Yamahiro Brinkmann, cello, Lars Ulrik Mortensen, cembalo.
Den musik som framfördes vid lördagens spännande konsert hade färdats från Italien till drottning Kristinas Uppsala, ett kulturcentrum redan på den tiden, därefter via en engelsk ambassadör till Oxford, och sedan via Susanne Rydéns forskarögon tillbaka till Sverige och Uppsala. Den skandinavisk-engelska ensemblen knöt passande nog symboliskt ihop banden igen.
De två instrumentalisterna i kvintetten uppträdde även separat. Ett konsertpreludium (cellosolo) och två konsertinterludier (cembalosolo respektive duett) visade övertygande vilka skickliga musikanter de var, både gällande ornamentik och spelteknik.
De tre vokalisterna fick var sitt längre stycke på sig att demonstrera sorglig men uttrycksfull solosång till enbart följsam cembalo. Harvey sjöng en Sonetto av Frescobaldi där den myckna röstornamentiken hanterades bra. Rydén sjöng en minikantat av L Rossi om sorgen vid Gustaf Adolfs död – enastående uttrycksfullt sjunget. Men frågan är om inte höjdpunkt (kanske hela konsertens) nåddes med Kirkbys livliga kroppsspråk och fabulösa röstbehandling i G C Fermas tonsättning av Maria Stuarts dödsklagan.
Olika varianter av duetter och ett avslutande tutti (alla fem musiker tillsammans) fanns i det omfattande programmet. En del framfördes med engagemang och krydda, andra var lättare att förlora ur minnet, såsom fallet är med all musik.
Men varför väntade man till extranumren med konsertens bästa tutti-inslag?