Kulturkrock blev kulturknock

Många blev besvikna över att Gustavo Dudamel inte skulle dirigera Göteborgs symfoniker i Konserhuset. Men till det fanns ingen verkligen anledning, konstaterar Per A F Åberg.

illustration

illustration

Foto: Maria Westholm

Konsert2011-04-14 16:05
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Många blev besvikna vid beskedet att Gustavo Dudamel inte skulle dirigera kvällens konsert och några lämnade kanske tillbaka sina biljetter. Vilket misstag! När torsdagens konsert var över var det ingen i publiken som kom ihåg att det egentligen var en viss världsberömd dirigent som skulle ha kommit. Alla var stormförtjusta i den unge Manuel López Gómez och entusiastiska över det musikaliska lyft som de just hade fått uppleva.

Med en auktoritet ovanlig för sin ålder ledde han orkestern med stor precision. Tala om att en dirigent ”slår takten” – López Gómez satte med otrolig energi varenda ton exakt där den skulle sitta. Och detta utan partitur!
Stenhammars Serenad var till helt nyligen obekant för den unge venezuelanen men han visade inga tecken på tveksamhet. Han tog fram de drömska stämningarna såväl som de gnistrande och glittrande partierna. Ibland lät den stora orkestern litet väl starkt och finalen spelades som en brett anlagd symfoni snarare än som en serenad, men än sen – en hundra man stark orkester måste få låta. Fast kanske passar stycket bättre för en mindre orkester? Förnämliga soloprestationer på violin, klarinett, horn och trumpet och några till förgyllde framförandet.

I kvällens andra verk, Prokofjevs femte symfoni, var den stora orkestern det perfekta mediet, ett verkligt dream team. I den uttrycksfullt allvarsamma inledningen underströks allvaret rytmiskt av en backlinje av skickliga slagverkare och pukor. En offensivt munter andra sats (jag tänkte filmmusik) framfördes spänstigt, dramatiskt och virtuost.
Allvaret återvände i den tredje satsen, åter markerat med piano och slagverk. Och så, i finalen, slog dirigent och orkester ordentligt knockout på publiken med alla instrument samverkande i en kontrollerat furiös uppladdning mot en magnifik avslutning.

Det blev extranummer: ett tillbakalutat framförande av ett arrangemang av Tico tico där publiken deltog med påtaglig entusiasm. Dirigenten mottog bifallet med allra största blygsamhet, till hälften gömd inne i orkestern och delade på så sätt äran med den.

Musik
Göteborgs symfoniker & Manuel López Gómez
Konserthuset Uppsala onsdag 13 april

Bäst: Besvikelsen som vändes till stor entusiasm
Sämst: De stolar som stod tomma sedan folk lämnat tillbaka sina biljetter