Kammarsolisternas första konsert för säsongen ägde rum på Arvo Pärts födelsedag och naturligtvis spelades hans musik. De välkända verken för stråkar Psalom, Fratres och Summa framfördes med stor precision och med perfekt iakttagande av alla partiturets anvisningar om konstgrepp som flageoletter med mera. Pärts minimalistiska musik är numera nästintill populär; det är i vart fall väldigt många som berörs av den och finner den angelägen. Den har också råkat ut för det som ofta drabbar omtyckt musik, nämligen att spelas i alla möjliga sammanhang, även som bakgrundsmusik. Pärts gripande musik tål dock det mesta även om den naturligtvis kommer bäst till sin rätt i en konsertsal där inga andra intryck tillåts störa. Igår var också koncentrationen fullständig och publiken lyssnade andlöst.
Huvudnumret i konserten blev ändå inget musikaliskt verk utan Svetlana Aleksijevitjs texter. Ulrika Knutson läste ur hennes reportagesvit och delade med sig av egna tankar och intryck. Krigets alla ohyggligheter och alla de umbäranden som därefter har drabbat människorna i det forna sovjetunionen är mer än vad man skulle tro att någon kunde stå ut med. Tankarna gick också till dem som idag genomlider krigets fasor. Musiken var vald för att passa detta tema. Rubriken ”Krigets klanger” är kanske inte helt rätt. Den skygge Pärt har åtminstone mig veterligt inte yttrat sig om något samband mellan kriget, som slutade när han var tio år, och sin musik men styckena passade med sitt djupa allvar ändå bra som illustration till krigsminnena.
Det gjorde även programmets övriga musik. Sjostakovitjs korta sjunde stråkkvartett, spelad med lyster och glasklar precision, innehåller liksom Aleksijevitjs texter både sorg, skönhet och ursinne för att sluta nästan graciöst i trefjärdedelstakt. Prokofjev hade knappast kriget i åtanke när han skrev Visions fugitives, op 22 ursprungligen för piano, men även dessa visar upp vitt skilda harmonier och temperament. Musikerna behärskade förstås perfekt växlingarna mellan dem.
Allra sist spelades adagiosatsen ur Sergej Tanejevs åttonde stråkkvartett op 16. Denna stillsamma, harmoniska sats stillade i viss mån de upprörda känslorna och lät ana en möjlig försoning.