Kraftiga växlingar mellan det lugna och accentuerade

För mycket länge sedan besökte Nuovo Quartetto Italiano Uppsala. En reaktion blev att detta var så nära perfektionen man kan komma, nästan lite tråkigt! När nu Michelangelo-kvartetten hälsar på, för andra gången i regionen inom en kort period, är vi kanske ännu närmare perfektionen. Men desto längre från att ha tråkigt!
Ensemblen grundades för sex år sedan och består av rumänskan Mihaela Martin och schweizaren Stephan Picard, violin, japanskan Nobuko Imai, viola och den svenske cellisten Frans Helmersson.

Programmet inleddes med Beethovens op 18 nr 5. De fyra satsernas olika karaktär utmejslades på ett virtuost sätt. I första satsens Allegro hade primarien en ledande roll under det att Menuetten gav mera av den totala ensemblen, med kuriösa rytmiska accenter omväxlande med läckra legatoavsnitt.
I tredje satsen, med tempobeteckningen Andante cantabile, varieras en enkel melodi med de fyra musikerna turvis i ledarroller. Man har en känsla av att Beethoven roade sig, när han låter lugna och ganska våldsamma delar växla i sitt partitur. Även i fjärde satsens Allegro, skiftar musiken kraftigt mellan det lugna och det accentuerade. Så avslutas hela kvartetten i en koda av sublimt lugn.

Sjostakovitjs musik har blivit något av en specialitet för den gästande ensemblen och lett till erbjudanden om inspelning av kompositörens samtliga stråkkvartetter. Det är svårt att föreställa sig att någon ensemble skulle kunna överträffa Michelangelokvartetten i deras tolkning. Första satsens strama tempo, nästan i marschtakt, fortsätter i en brutalt dissonant anda, bara med en liten reflekterande andhämtning alldeles före det våldsamma slutet. Andra satsen har mycket träffande fått beteckningen Recitativ och romans, Adagio. Första fiolen spelar en melodi över en klangmatta av övriga instrument som ligger kvar länge i samma ackord men byter några få gånger innan "romansen" tar vid. Den är till en början mycket vacker, men tragisk och snart starkt dissonant, innan recitativet kommer tillbaka och satsen slutar i ett stort lugn. Efter en ironiskt humoristisk vals i tredje satsen förmedlas i den fjärde, Tema med variationer, ett antal fugor vars tema till slut tycks gå bärsärkagång i cellon.
Som tredje stråkkvartett i sin konsert hade gästerna valt Robert Schumanns op 41 nr 1 i a-moll, alltså ett steg tillbaka till romantiken. Utan att någonsin bli lika upprörd som Sjostakovitj visar ändå Schumann en palett av känslor i sin kammarmusik. Det drömmande lugnet finns i den första satsen, den nervösa, upprörda känslan i den andra och den romantiskt vackra i den tredje. Där har cellon en framträdande roll som stämledare.

I den fjärde satsens Presto finns påminnelser om Schumanns mästerskap som kompositör av melodier, ibland avlösta i en virvlande stämföring där alla deltar. Även denna epok behärskar kvartetten till fulländning.

Kraftiga växlingar mellan det lugna och accentuerade

Michelangelokvartetten framträdde på måndagskvällen i Uppsala.