Kraftfull Al di Meola på Konserthuset

Oavsett hur man räknar är Al di Meola en av världens både skickligaste och mest framgångsrika gitarrister. Hans spektakulära teknik och passionerade spel gjorde att di Meola, lagom till att han skulle fylla tjugo år, erbjöds en plats i Chick Coreas fusiongrupp Return To Forever. Tillsammans med Corea och Stanley Clarke åtnjöt han stora framgångar. Inte minst lade han där grunden till en lång solokarriär som kantats av mångmiljonsäljande album, massor av priser och samarbeten med hart när alla de största i musikvärlden.

Under söndagens gästspel i Uppsala Gitarrfestivals regi, har di Meola med sig World Sinfonia; en världsmusikensemble med musiker från Italien, Ungern, USA och Kuba. Hedrande nog fungerar gruppen inte heller blott som komp åt kvällens självklara stjärna, utan tvärtom är det redan från start fråga om en grupp där alla ges stor plats.
Inleder gör den långsamt stegrande Misterio, vilken följs av den nyskrivna Siberiana i ett komplext arrangemang där den myllrande rytmiken sveper fram och tillbaka genom sirliga ostinatofigurer.

Några utpräglat tangoinspirerade partier följs sedan av en regelrätt Piazzolla-låt i form av Cafe 1930. Denna framförs i avskalad tappning där dragspelaren Fausto Beccalossi lekfullt trippar omkring ovanpå de eldiga lågor som di Meola och medgitarristen Peo Alfonsi manar fram. Det finstilta ersätts sedan med pulserande rytmer i låtar som Gumbiero, en komposition di Meola skrivit åt sin slagverkare Gumbi Ortiz.
Halvvägs genom konserten byter gruppen tilltal. De eldiga attackerna får nu ge plats åt mer kontemplativa och lågmälda samtal såsom på Michaelangelo's seventh child, där di Meola flitigt utnyttjar syntheffekter, och balladen Paramour's lullaby som också blir den enda låten under kvällen där han använder elgitarr.
Flera av de efterföljande låtarna visar tydligt att di Meola är en skickligare musiker än låtskrivare, vilket drar ner betyget en aning, men överlag är det en fascinerande tonvärld di Meola regerar över. En värld där Medelhavet sköljer över argentinsk tango och amerikanskt storstadspuls.

Flera gånger kommer jag på mig själv med att tänka på Pat Metheny Group, bara det att World Sinfonia är dess raka motsats. Där Metheny är abstrakt och subtil, är di Meola mer direkt och kraftfull, men de både supergitarristerna utgör två sidor av samma mynt och känslorna de förmedlar klingar så äkta som något kan göra.

Kraftfull Al di Meola på Konserthuset

Överlag är det en fascinerande tonvärld di Meola regerar över, en värld där Medelhavet sköljer över argentinsk tango och amerikansk storstadspuls, skriver Douglas Norström om Al Di Meola. Kvällen resulterar i stående ovationer.