När den kurdiske poeten Cigerxwin hörde Sivan Perwers tonsättningar av hans dikter för många år sedan kontaktade han sångaren med orden: ”Jag startade vattenflödet och du gjorde det till en stor våg”. Hör man Sivan Perwer live förstår man direkt vad han menade. Det är svårt att tänka sig någon artist, alla kategorier, som har ett kraftfullare uttryck.
I början av 70-talet fick hans sånger människor att riskera hårda straff när de smugglade kassettband med hans musik över gränserna mellan Turkiet, Iran och Irak. I dag är han den mest berömda kurdiska sångaren i världen, men förtjänar faktiskt att nå en ännu större publik än han gör. Sal B är visserligen fullsatt men det känns ändå i underkant att han inte spelar i Stora salen.
På Konserthuset får publiken höra hans temburspel porla som en vårbäck och rösten vräka sig fram som en flodvåg. Det är lätt att förstå de turkiska myndigheternas rädsla för hans förmåga att påverka och röra upp känslor. Musiken är så full av dramatik att det är omöjligt att lämnas oberörd. Sivan Perwer sjunger om omöjlig kärlek, luften i de kurdiska bergen och förstås om kurdernas längtan efter frihet. Mellan två låtar håller han ett tal som uppmanar till kärlek och respekt mellan olika kulturer, men eftersom sångerna beskriver verkligheten hör man även ekon av stridsrop och förtvivlan i tongångarna.
En artist av Perwers dignitet kan kosta på sig att bryta förtrollningen som den allvarsamma inramningen betingar. I ett mellansnack skämtar han om en av sina musikers mage och feta personer i Kalifornien och bannar sig själv för att han pratar för mycket. ”Det är bättre att jag sjunger” säger han. Och även om mellansnacket är roligt så går det inte att komma med några invändningar när han börjar sjunga igen. Röstens djup känns obegränsat och när han tar i gör man bäst i att simma med vågen för att klara sig undan helskinnad.