UKK:s stora sal var på fredagskvällen fylld till brädden med Uppsalas samlade körnördar som samlats för att lyssna på och bejaka vår vokale frälsare Bobby McFerrin, och visst, vi blev bönhörda.
Att denna världsartist väljer att konsertera i Uppsala, som avstickare mellan de stora scenerna in Europa, är sensationellt och säger väl en del om det goda rykte UKK måste fått hos de stora agenterna och deras artister.
Bobby McFerrin inledde som han enligt egen uppgift brukar med några lugna meditativa improvisationer där han fick visa upp sin röst och de resurser han besitter med den. Det är djärvt att inleda med helt okänd musik, men det fungerade väl. Därefter blandade han några av sina hits, bland annat Blackbird och Drive ed gamla standards och blueslåtar som Sweet home Chicago. Särskilt snygg var han version av Smile, där hans kropp och mikrofon blev en fullödig orkester.
Till en början pratade han inte mycket, utan lät musiken tala, men efter halva showen började han på olika sätt skapa en oerhört väl genomförd publikkontakt. Han hade den sångkunniga publiken helt i sina händer och vi lydde lydigt hans musikaliska gester. Detta kom särskilt till uttryck i Gounods Ave Maria, som dock för mig blev en liten besvikelse och kändes närmast pliktskyldig.
Bobby McFerrin bjöd även upp publiken att sjunga duetter tillsammans med honom, två män och två kvinnor där det måste sägas att särskilt David Nilssons tolkning av Amazing Graze var på många sätt oförglömlig. En 40-mannakör lurades upp på scenen svängde loss tillsammans med Bobby vilket renderade stormande applåder från publiken.
Efter en avslutande vacker version av Over the Rainbow var konserten slut. Vi bjöds inte på något vokalt extranummer utan i stället tändes ljuset i salongen och Bobby McFerrin kom ut i publiken och uppmuntrade till frågestund där vi fick svar på allt ifrån hur lågt han kan sjunga till vilken träningsform han föredrar. En konsert rik på stort artisteri och musikalisk värme var slut. Bobby Mc Ferrin belönades för tredje gången med stående ovationer, och det det var han värd. Superkajan är given!