Kontrastrik och inåtvänd på samma gång

Johannes Brahms komponerade sina tre sonater för violin och piano mellan åren 1879 och 1888. Mellan första och andra sonaten hade han också komponerat sin tredje symfoni där en grundtanke återkommer genom alla satser, precis som i första sonaten, något också Tjajkovskij sysslade med vid samma tid. Det efterlängtade besöket av musikgiganterna Anne-Sophie Mutter, violin och Lambert Orkis, piano, innehöll just dessa tre Brahmssonater, men i en både listig och välavvägd ordning.
Man började med violinsonat 2 A-dur (1886), där en mogen tonsättare, vid Thunsjön i Schweiz, kunde arbeta med storslagna kontraster i perfekt balans. Ständigt växlade enkel folkloristisk melodik och harmonik med komplexare rytm, harmonik och gestik. Intensivt motivisk dialog utfördes i perfekt anpassad betydelse- och klangbalans.

Om de båda musikerna tidigare ställts mot varandra som kombattanter med lika stor skicklighet och uttrycksvilja, så gällde i sonat 1 G-dur (1879) mer gemensam klang. I första satsen spelades med mycket följsamma rubati; där rådde mest pastoral idyll, de kontraster som förekom upplevdes desto mer chockerande. En lidelsefull och kongenialt spelad andra sats innehöll bland annat vackert dubbelgreppsspel och ett andlöst avtonande pianissimo mot slutet. Tredje satsens innerliga glädje manifesterades i flödande melodik mot pianots rastlösa figurationer; med rollerna (naturligtvis!) ibland ombytta, intill återigen bortdöende slut. Helt enkelt en yngre Brahms med romantisk skaparkraft.

Den sist spelade sonaten var också den sista, nr 3 d-moll (1888), denna sonat i närmast symfoniskt format med fyra satser och med nästan symfonisk dynamik och gestik. På lika villkor fick dessa två musikgiganter tävla om uppmärksamhet. Hade man inte noterat det förut visades nu vilken enastående skicklighet i fingerfärdighet och dynamisk följsamhet pianisten hade. Violinen tog kommandot - när så behövdes - med stort dynamiskt, ibland vibratoriskt och alltid uttryckssäkert spel.
Brahms musik är alltid kontrastrik, men också inåtvänd. Denna inåtvändhet märktes, tyvärr, också på musikerna. Aldrig försökte man kommunicera med publiken, förutom applådtack, givetvis. Hur tekniskt och gestaltningsmässigt perfekt det än var (och det var det), saknade jag vilja att musicera utåt, att visa musikglädje helt enkelt.

Kontrastrik och inåtvänd på samma gång

Anne-Sophie Mutters violin och Lambert Orkis piano fyllde ett fullsatt Konserthus med lidelsefulla och perfekta toner, skriver Anders Bragsjö.