”We are not born into this world for tjo och tjim” slår Nino Ramsby fast efter första låten. Det ringar in konserten ganska bra. Melankoliska låtar I kontrast till Nino Ramsbys roliga, fyndiga och röriga mellansnack, som ibland växlar over till engelska utan att huvudpersonen själv förstår varför.
Nino Ramsby berättar om hur hon tvingade sig på Ludvig Berghe Trio genom att visa sig duktig, om hur hen ibland är jätteklok och ibland försöker vara rolig fast det bara blir pinsamt, om hur man säljer skivor efter konserter på bästa sätt genom knep hen snappat upp av Jonas Kullhammar (alternativjazzens Bert Karlsson) och om ångesten när det bara dyker upp sju personer i publiken på konserter.
Den här kvällen kommer det fler. Sal B i Konserthuset är fylld till ungefär två tredjedelar. Låtmässigt ligger betoningen på det stillsamma med röjiga undantag som ”Du och jag e på väg igen” och ”Ere sagt, ere så?” Och allt sitter där det ska.
I Ludvig Berghe Trio har Nino Ramsby hittat ett perfekt band för sin jazzvisa och i Nino Ramsby har Ludvig Berghe Trio hittat en perfekt frontfigur. Trots att båda hade flera år långa karriärer innan deras vägar möttes så har de smält ihop väl. Trion känns långt ifrån något kompband och Ramsby är definitivt ingen gästsångare.
Med den nuvarande konstellationen lyckas de med den nästan omöjliga bedriften att ligga i framkanten av både den svenska visan och jazzens utveckling. Om man nu kan kalla det visa. Eller jazz. En av behållningarna med Nino Ramsbys musik är att den inte riktigt går att placera. En säkerligen medveten strategi, precis som att namnbytet från Nina till Nino bråkar med könsnormerna.
I krocken mellan jazz och visa, mellan det traditionella och nyskapande, mellan den softa melankolin och det energiska draget har Nino Ramsby och Ludvig Berghe Trio skapat ett uttryck och en form som förtjänar en egen musikkategori.