Det blev en varierad, välspelad och trevlig konsert men lite som en dag på jobbet när Uppsala Kammarorkester hade sin abonnemangskonsert, med romantik som underförstått tema. Utropstecknet blev främst ”Respectus” av estniske tonsättaren René Eespere som inledde, ett överraskande vackert melodiskt verk för liten stråkorkester, ursprungligen skrivet för gitarr och violin.
Tyngdpunkten låg annars på Robert Schumanns mytomspunna ”Violinkonsert i d-moll”, med skicklige Ulf Wallin som solist. Tonsättaren fick aldrig själv höra konserten som uruppfördes för tyska nazistpartiet 1937. Det har sedan dess inte spelats så ofta som det förtjänar, speciellt den långsamma mellansatsen är hur vacker som helst.
Konserten gjordes i en stark tolkning även om jag saknade den där riktiga tyngden i farmförandet. Det nådde aldrig riktigt fram till den fulla potentialen tyvärr, trots habila insatser. Ulf Wallin är hur skicklig som helst men är kanske inte riktigt den scendomptör som behövs i romantiska verk som detta.
Wilhelm Stenhammar var själv sin störste kritiker, något som ibland blev en hämsko på hans komponerande. Som tur var så släppte han igenom sin nationalromantiska andra symfoni. De fyra satserna bjuder på en dynamisk storhet och sköna klanger. Inte minst visar den på Stenhammars musikaliska fantasi och, möjligen, humor. Kontrasterna, de tvära kasten från inledningens känsla av vårbäck som övergår till stormande hav, och samspelet mellan orkesterns olika sektioner tyder på det.
Paul Mägi och hans musiker visade sig mer än kapabla att ta hand om detta, även om helheten inte lyfte ovanför det förväntade.