Det som till en början nästan kändes som en motståndsrörelse mot de mer och mer kommersiella jultiderna har nu på nästan alla sätt blivit en del av dem. Sedan starten för fem år sedan har Jul i folkton dragit fram och tillbaka genom landet som rena Coca Cola-reklamlastbilar och krängt skivor i storgrossistmängder.
Att Jul i folkton säljer ska dock inte ligga någon av de medverkande musikerna i fatet så länge det som säljs håller en hög kvalitet. För på den punkten skiljer sig konsertkonceptet markant från det som brukar få kulturanalfabetiska företagschefer att öppna plånboken. Under de fem år Jul i folkton funnits har de undvikit både att bli urvattnade och tappa den genuina känslan.
Det är ju också logiskt eftersom det är kompromisslösheten som gjort att folkmusikturnén blivit en succé. På få andra julkonserter skulle Lisa Rydberg ges plats att framföra en nyskriven låt ensam med fiol. På ännu färre skulle Roger Tallroth få spela hyllningsvisan Tröstepolska till en vän som dog tidigare i år.
Mitt i julhandelshetsen verkar det finnas en slags vag längtan tillbaka till en okänd tid när en påse nötter kunde vara en julklapp och när stearinljusen tändes som en omväxling till gaslamporna. Stora salen i Konserthuset är nästan full trots höga biljettpriser.
Årets Jul i folkton består av Sofia Karlsson, Ale Möller, Lena Willemark, Esbjörn Hazelius, Olle Linder, Roger Tallroth och Lisa Rydberg och liksom tidigare år lyckas de, den hyfsat traditionella instrumenteringen till trots, växla mellan det avskalade anslaget och mäktiga partier där både julen och den svenska folkmusiken uppdateras till en modern musik som både rockar och vädjar till det mest väna sidorna i publikens sinnen. Det känns modigt, nyskapande och fräscht. Med sådan musik framförd av några av Sveriges allra bästa musiker skapas enkelt julstämning även i kala konserthus. Med en rimfrosttäckt domkyrka och ett Carolina Rediviva som liknar en snöbollslykta som pausfond blir den exceptionellt visuell också.