Även om bandet var svenskt flödade det av Nashvillekänsla direkt Charlie McCoy klev upp på scenen. Den legendariska musikern gjorde sin grej fullt ut. Såväl minspel som kläder (skinnväst, skjorta med guldränder och cowboyhatt) och musiken var så mycket country det bara kan bli.
McCoy spelade munspel, drog roliga historier och sjöng klassiska countrylåtar. I ett mellansnack slog han fast att Hank Williams är den bästa låtskrivaren genom tiderna och det var i den tidsåldern soundet mestadels befann sig.
Att en musiker som spelat med artister som Roy Orbison, Dolly Parton och Elvis och medverkat på Bob Dylanskivor som Highway 61 revisited, Blonde on blonde och John Wesley Harding kommer till Kulturoasen för ett lunchgig är förstås stort. En av anledningarna till att det ens är möjligt är att Charlie McCoy tillhör de där musikerna som gjort strålande insatser som sidekicks, men aldrig riktigt fått till det på egen hand.
Hans soloskivor präglas av stor kompetens samtidigt som inspelningarna aldrig lyckats nå en nivå där de lämnar några djupare intryck. Orsakerna är främst att McCoy har en fullt fungerande men alldaglig sångröst, att låtvalen oftast är för konventionella och att det spelas för mycket munspel. Han är en gudabenådad munspelare, men instrumentet fungerar i regel bäst i mindre doser än som huvudinstrument flera låtar i rad.
Det som gäller för skivproduktionerna gällde även på konserten. Allt var kompetent genomfört, men eftersom ingen på scenen utmanade sig själv eller sina medmusiker i någon högre grad så brände det sällan till. Ett undantag var när tempot skruvades upp och McCoy gick loss med munspelet mot slutet av konserten. Ett annat när Carina Jaarnek gästade med inspirerade sånginsatser på ett par låtar i mitten.
I de stunderna blev det uppenbart hur bra det kunde ha blivit om förutsättningarna varit annorlunda. Om McCoy kunnat ha med sig vilka musiker han ville. Om det funnits mer tid att repa ihop sig med bandet. Om han lämnat en del av rutinen hemma i Nashville och chansat lite mer.