Sopranen Kerstin Avemo och gitarristen Mats Bergström inledde i lördags den 21:a säsongen med musik på Örbyhus slott. Det var de bådas första hela konsert tillsammans och även – inte minst viktigt – Mats Bergströms första konsert med sin nya gitarr.
Det var bara så tydligt att de båda trivdes tillsammans. Samspelet mellan dem sände bra vibrationer ut i orangeriet och skapade en trivsam stämning. Programmet var också publikvänligt och sträckte sig från sånger till chansons till opera. Inledningsnumret var rent av litet publikfriande: ”Till havs!”; ja, Jussi Björlings paradnummer. Avemos version var lyriskt gungande men tog i den stormiga refrängen hem alla salta poänger som stycket erbjuder.
Kerstin Avemo är förutom en intagande personlighet en helt underbar lyrisk sopran som dessutom har en enastående scenisk begåvning. Hon levandegör verkligen det hon sjunger, med musikaliska uttrycksmedel förstås men även genom gestik och ansiktsuttryck. Ingen tvivlar på att Gretchen vid spinnrocken är nära att förlora förståndet av kärlek till Faust eller på att den förtvivlade Lilian ändå älskar uslingen Surabaja-Johnny. Grieg, Schubert och Weill tolkades helt enkelt magnifikt och Villa-Lobos Bachianas Brazileiras nr 5 höll publiken andlös.
Mats Bergström var en perfekt partner. Han är en av vårt lands främsta gitarrister och speciellt framstående som arrangör och följsam ackompanjatör. Gitarrarrangemangen av kvällens musik hade nästan utan undantag gjorts av honom. I hans båda solonummer, en mazurka-chôro för gitarr av Villa-Lobos och en imponerande Grande-ouverture för gitarr av Mauro Giulani imponerade den lätthet med vilken han framförde de svåra styckena.
Programmet gled över till opera och vi hörde Cherubins aria Voi che sapete ur Mozarts Figaros bröllop, Gildas Caro nome ur Rigoletto av Verdi med magnifika koloraturer och Mimis Quando me’n vo’ ur Puccinis La bohème. Kända arior som oengagerat framförda kan kännas nötta men som Kerstin Avemo gjorde levande: de tre av kärleken drabbade framträdde i hennes tolkningar hudlösa och nära och blev till verkliga människor.
Ytterligare en sida av den mångkunniga sångerskan fick vi höra i några mycket franska, vackert sjungna sånger av Fauré och Poulenc före Julias aria Je veux vivre ur Romeo och Julia av Gounod. Fastän suveränt sjungen kunde den inte få bli slutpunkten. Applåderna övertygade artisterna om att extranummer var ofrånkomligt. Och O mio babbino caro av Puccini jagade rysningar av välbehag efter ryggraden på alla.
kultur@unt.se