I den tidsresa som årets konsertserie utgör stod nu 1800-talet i fokus. Gäster var Kungsbacka Piano Trio, ett anspråkslöst namn på en av Europas bästa ensembler, sammansatt av tre virtuosa musiker. Förutom av den briljanta tekniken slogs jag av det fina samspelet mellan de tre, framför allt hur cellon med sin mörkare ton fick agera på lika villkor i dialogen med violinen.
Beethovens ”Spöktrio” är, som det uttrycktes, ”ingen snäll musik”. Mellansatsen har ett lätt kusligt tema som har gett verket dess namn men även de omgivande furiösa satserna skakar om lyssnaren ordentligt.
Nielsen betraktar jag som en kylig och intellektuell kompositör, sällan känslosam, men utrustad med en sorts torr humor. Denna visade sig i det litet oväntat tvära slutet på verket, utan den slutkläm på grundtonen som örat så gärna vill ha. Dessförinnan hade en vemodig adagiosats låtit ana en viss melankoli.
Mendelssohns pianotrio no 2, skriven under en sjukdomsperiod mot slutet av kompositörens liv, blev en gripande avslutning. Efter en stormig inledning, ett milt adagio och ett virtuost scherzo slutade den i ett nästan vädjande tilltal som inte kunde undgå att beröra åhörarna. Stort bifall.
Samme tonsättare stod för extranumret, andante ur den omtyckta pianotrion nr 1 i d-moll. Den vackra musiken utgjorde en sort försoning efter resan från känsla till kyla och tillbaka igen.