Säsongen med orkesterkonserter började med dubbla extra attraktioner: Ett uruppförande, plus att Sveriges Radios P2 spelade in konserten (så håll ögon/öron öppna framåt jul!). Kammarorkesterns beställningsverk 2011, Tebogo Monnakgotias A dream within a dream, fick alltså helt rättvist inleda konsert/säsong med uruppförandet.
Det som slog lyssnaren på en gång var vilken enorm kunskap om instrumentens klang-/uttrycksvalörer tonsättaren besitter. En extremt klangbalanserad tydlighet i stora dynamiska bågar skapade en både andlös och befriande spänning. Det enda jag personligen efterlyser mer är fler och självständigare klangbidrag från stråkarna, nu blev det blåsare och slagverk som fick största intresset, nog så välförtjänt med tanke på utförandet. Ett enastående fint verk, bokstavligen en klangernas magi.
I kvällens andra verk, F Poulencs Konsert d-moll för två pianon och orkester medverkade pianisterna Terés Löf och Johan Ullén som solister. Poulenc sade sig ju själv vara en blandning av gatpojke och religiös mystiker, och i denna pianokonsert förekommer både rofylld inåtvändhet och rejäla kängor åt både höger och vänster. Men framför allt musikglädje, och oj vad både solister och orkester, perfekt synkroniserade i frasering och dynamik, bevisade detta med eftertryck! I tre satser visade båda pianosolisterna såväl briljant teknik och frasering som urtypen för hur konsertant spel skall skötas. Orkestern var hela tiden utmärkt sparringpartner.
Konsertens final, Johannes Brahms Symfoni 3 F-dur, är ju mycket komplex och stämningsskiftande. I första satsen överraskade snygga rubati positivt, men grundtempot var en aning för högt, med stundtals dålig precision som följd. I tutti-avsnittet var dessutom klangbalansen uppenbart till stråkarnas nackdel. Men det bättrade sig; de båda kantabla andra och tredje satserna spelades flödigt och tydligt i alla register. Den sista satsens syntes tolkades i sitt drama fullt ut, med gnistrande vackert slut. Så sammanfattades både symfonin och hela konserten på bästa sätt.