Kirunarock med naturlig tyngd

Americana och rock med countryinfluenser är de två huvudkomponenterna i Willy Clay Bands musik. Flitigt turnerande har gjort deras publik allt större och på onsdagskvällen var det dags för deras femte besök på Katalin.
Med andra albumet Blue har gruppen hittat en starkare egen profil. Musiken andas inte längre bara lägereldskvällar och ändlösa motorvägar, det norrländskt karga och natursköna har fått allt större utrymme.

Spelningens inledning visade upp ett band med en kompromisslös självsäkerhet och naturlig tyngd. Det här är ingen grupp som vill nöja sig med att skickligt imitera amerikanska förlagor utan påtagligt letar nya musikaliska vägar att vandra. Akustiska gitarrer, munspel, mandolin, lap steel och dobro finns förstås med i sättningen men brukas på ett sätt som gör att låtarna inte förfaller till klyschor. Spelningen till ära var Kirunakvintetten förstärkta av klaviaturisten David Lindgren och Ollie Olson på slagverk, två instrumentalister som tillförde ytterligare fräschör till ljudbilden.

Som allra bäst var gruppen när hemtrakterna färgat av sig på musiken. Låttrion Far away, The miner (Kiruna) och A little more målade med sina ackordslingor och texter fram bilder av midnattssol, forsande älvar, gruvgångar och magnifika berg. En känsla av både isolation från omvärlden och den outtalade samhörigheten i hemstaden.

Helt felfri var inte spelningen. Bitvis blev deras musik lite för trygg, snäll och artig för sitt eget bästa, och radioaktuella Mighty good time framstod som ett av de svagare numren på repertoaren. När The Bands sönderspelade klassiker The weight dök upp som ett av extranumren blev stämningen hög på Katalin, men samtidigt reducerades gruppen själv till ett ordinärt coverband bland andra.
Dessa plumpar i protokollet var dock få. Under större delen av aftonen bjöd Willy Clay Band på både originalitet, energi och synnerligen välskrivna låtar.

Kirunarock med naturlig tyngd

Willy Clay Band från Kiruna rockade loss på Katalin på onsdagskvällen. Det är ett band med självsäkerhet och naturlig tyngd, skriver Stefan Warnqvist.