Med ett mäktigt g-mollackord från orgeln öppnades lördagskonserten i domkyrkan. F Poulencs ”Konsert för orgel, stråkar och pukor” hade därmed inletts. Snart böljade musiken i Poulencs karakteristiskt nyckfulla stil, om än starkt under t.ex. J S Bachs inflytande. Prakt, lekfullhet och inåtvänd meditation avlöste varandra i tät följd, och musikanterna var ordentligt samspelta med Andrew Canning i full kontroll över den stora orgeln.
När orgeln spelade i fortissimo (hände ibland, tack och lov inte allltid) hade egentligen stråkorkestern ingen chans att göra sig hörd, enbart pukorna hördes från orkestern. Stefan Karpe styrde med järnhand och lyckades bra förmedla musikens ständiga skiften i klang, rörelse och emotion. Det fanns till och med några chockartat plötsliga styrkeutbrott från orgeln, och jag är övertygad om att många i publiken fick tillfällig hjärtklappning! Ett minnesvärt och bra första konsertnummer.
Efter en kort paus var det så dags för konsertens egentliga huvudnummer, Anton Bruckners ”Symfoni nr 7 E-dur”, det enda av den enstörige tonsättarens verk som vid uruppförandet 1884 togs emot med jubel och som sedan dess har tillhört hans mest älskade verk. Verket är, på typiskt Bruckner-manér, uppbyggt i kolossalformat med musikbågar som totalt närmar sig en katedrals struktur. Med hans uppträdande i umgämgeslivet, sin torftiga klädsel och preussiskt kortklippta frisyr inbjöd denne nästan neurotiskt skygge person knappast till kontakt. Hans enda tröst skulle bli komponerandet, naturvandringar och hans innerligt religiösa världsåskådning.
Den rent tekniska svårighetsgraden i denna musik är avsevärd, både för stråkar och blåsare; kapellet gjorde ett mycket bra arbete, inte minst med intonationen i den ofta rätt snåriga harmoniken. Den första satsen är bland det vackraste i musikväg som skrivits och orkestern, inkluderande den viktiga cellostarten, gjorde ett strålande arbete. Möjligen skulle man önskat en inte fullt så strikt tempohållning, lite mer rubato här och var skulle ökat musikens uttryckskraft betydligt, men just med tanke på akustiken skulle det ha blivit mycket svårare att hålla ihop orkesterklangen. I andra satsens mycket snåriga harmonik spelade man med stor dynamik (allra vackrast i svaga nyanser), tredje satsens mer rustika musik hante- rades elegant.
I sista satsen fullbordas det musikaliska byggnadsarbetet, allt vävs samman, dock ointe så uppenbart som i Dvoráks 9:e symfonis ”Från Nya världen” sista sats, nej här sker det i en nästan överjordisk mystik. En fin replikföring instrumenten emellan byggde så upp det sista valvet i denna musikens katedral, och vi fick ana dess storhet. Bruckner måste ha varit en många gånger förhånad och innerst inne djupt olycklig människa. Blott hans innerliga religiositet och hans innersta tro på sig själv och sitt överlägsna kunnande kunde förmå honom att bli en av musikhistoriens äkta giganter, inför vilken vi endast kan böja oss i vördnad. En mycket givande konsert.