KONSERT
Konserthuset, lördag
Orphei Drängar, Gävle Symfoniorkester, Ivonne Fuchs, mezzosopran. Markus Schäfer, tenor, Cecilia Rydinger Alin, dirigent
Bäst: Rhapsodien för altsolo, manskör och orkester av J Brahms.
Sämst: Barnskrik i salongen.
Uppvaknande vårkänslor kan uttryckas med livskärlek, naturkärlek eller kärlek människor emellan. De kan vara kraftfulla eller stilla, som i konsertens första verk, där en liten ensemble (fyra olika stråkinstrument, två träblåsare, vibrafon och piano) ur Gävle Symfoniorkester spelade Mattias Lysells Gilded Splinters (förgyllda flisor). Som stilla fragment ur klanger med piano/vibrafon ofta ledande, andra instrument med extra färgklickar. Under Cecilia Rydinger Alins ledning blev framförandet exakt balanserat.
Därefter inkommande OD hade inga problem att a cappella sjunga fem kända vårsånger. Utmärkt stämbalans, dynamik och lagom rubaterat. Sven-David Sandströms Sanctus med text ur Mässordinariet bjöd på extra svårigheter: många röst/text-ostinati, stora röstomfång och växlande ljudstyrkor tolkades med inlevelse och stor säkerhet.
Första konserthalvan avslutades med Johannes Brahms Rhapsodie för altsolo, manskör o orkester (1869) till text av Goethe. Orkestern spelade med varm uttrycksfull klang som klokt nog fick blomma ut mest när orkestern spelade på egen hand. Vokalsolisten Ivonne Fuchs mjukt vibratofyllda röst matchade och överröstade ibland motiverat orkestern i utmärkt färgrikt samarbete. När kören anslöt sig blev stycket en hymnartad lovsång till kärleken, ibland lågmäld men med storartad avslutande klimax.
Både Goethe och Brahms återkom efter paus, nu med kantaten Rinaldo för tenorsolo, manskör och orkester. Kantattexten är egentligen bara ett fragment ur berättelsen om Rinaldo, där denne slits mellan sin plikt som korstågshjälte och sin kärlek till häxan Armida. Framförandet av detta relativt okända verk av Brahms blev ungefär lika förvirrande som texten. Tenorsolisten Markus Schäfer hade bra röstklang, men sjöng likadant i dramatiska och mer poetiska passager. Körens uppdelning i olika klanggrupper märktes inte alls, liksom att kören sjöng där de inte borde (enligt programtexten). Orkestern spelade så gott det gick, men det var inte förrän allra sist då kör och orkester fick åstadkomma en pampig kulmen som man äntligen kände sig hemma. Klart att en samarbetande orkester skall användas, men ett mer lättbegripligt program kunde kanske ha krävts.