Kärleken till musiken färgade kvällen
Den svenska jazzeliten visade sin styrka när Öhman & Janson VSOP spelade i Parksnäckan på torsdagskvällen, tycker Stefan Warnqvist.
Claes Jansson uppträder på parksnäckam tillsammans med Kjell Öhmans orkester.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den fem man starka blåssektionen bakom Öhman och Janson gick inte av för hackor. När saxofonister som Ulf Andersson och Alberto Pinton går in på en scen vet man omedelbart att hög kvalitet är garanterad. Så blev också fallet. I en lång rad smakfulla soloinsatser visade de vad de gick för. Denna kväll fick de dock tuff konkurrens av sina medmusiker. Inte en ton satt fel, samtidigt som svänget aldrig förföll till att bli stelt eller mekaniskt.
Claes Janson bjöd på anekdoter kring låtarna, men sjöng själv bara på en tredjedel. Hans förnämsta insats var Nat King Coles There goes my heart, där han lyckades förmedla originalversionens känsla av saknad och svunnen tid. Många hade nog önskat att få höra mer av hans stämma under kvällen.
Ett oväntat inslag var gästsångerskan Meta Roos, som möttes av jubel och intressant nog också fick solen att bryta fram ur de regntunga molnen varje gång hon kom ut på scenen. Hon tog sig bland annat an ett par Beatlesklassiker, Can?t buy me love och Oh! Darling, och Kjell Öhmans arrangemang fick dem att fungera överraskande väl i jazzstöpning.
De halvdussin instrumentala låtarna var också en njutning för örat. Varje musiker spelade med stor finess vare sig det gällde Benny Goodmans Soft winds, Johnny Rays Cry eller Kjell Öhmans egen komposition Blues for Ann-Marie. När någon gavs tillfälle att spela ett solo stod de andra och diggade med.
Det sympatiska anslaget och den uppenbara kärleken till musiken färgade hela kvällen och det var en mycket nöjd skara åhörare som vandrade hem efter avslutande extranumret Black night gown.
ÖHMAN & JANSON VSOP
Parksnäckan, torsdag
Parksnäckan, torsdag