Området Music Row i Nashville är något av countrymusikens nervcentrum. En som har låtit sig inspireras av musiken därifrån är Jill Johnson, som på senare år har givit ut två album med de talande titlarna Music row och Music row 2. Som väntat innehåller de till större delen covers av countryklassiker.
När Johnson och hennes musiker besökte Konserthuset på onsdagskvällen utgjordes repertoaren av låtar från dessa album, i synnerhet låtar som spelats in av Dolly Parton och Bonnie Raitt. Och det känns på många sätt naturligt. Johnsons musikhjärta bultar för country men också har plats för det bluesiga och det poprockiga. Hennes röst och scenkarisma klarar också av en jämförelse med förebildernas.
Bakom sig hade Johnson ett åttamannaband bestående av flera multiinstrumentalister och en stråkduo. De flesta låtarna hade kontrabas och akustisk gitarr i stället för sina elektriska motsvarigheter. Mötet mellan typiska countryinstrument - som dobro, banjo och lap steel - och dragspel, stråkar och Johnsons riviga röst, gjorde att kvällen undvek det harvande coverbandsträsket. Åtminstone i sina bästa stunder.
Faran med att bygga en hel konsert på bara välkända covers är dels att flera av dem har hunnit bli sönderspelade av andra artister, dels att jämförelsen med originalversionerna blir närmast oundviklig. I några låtar, som i den finstämt vemodiga tolkningen av Bonnie Raitts nittiotalshit I can't make you love me, lyckades Johnson överträffa originalet, men flera andra, som Bonnie Tylers klassiker It's a heartache och Dolly Partons Jolene, föll tämligen platt till marken.
Jill Johnson är rätt person att tolka Nashville-klassiker, men kanske kunde hon ha låtit de alltför uttjatade låtarna få stanna hemma.