Årets upplaga av Uppsala Kammarmusikfestival inleddes med Kristin Boussards mycket originella verk ”Make a Fish Come True”. Ett akvarium ställdes mitt på scenen. I det fyra fiskar. Tonsättaren förklarade att varje musiker tilldelats en fisk och allteftersom den rörde sig skulle musikern spela vissa toner. Fiskarna blev på så vis ett levande, rörligt partitur. Ett fascinerande uppslag!
Musikerna hade viss frihet att tolka fiskarnas direktiv – den angivna tonen kunde till exempel spelas starkt eller svagt, och glissandi och drillar var också tillåtna. Jag tyckte att Nils-Erik Sparf snudd på övertolkade sin fisks instruktioner medan Klara Hellgren var mera partiturtrogen. Som helhet var verket en frisk fläkt som försatte publiken på gott humör från början.
Konserterna äger i år rum i Konserthuset men inte i någon av konsertsalarna utan i restaurangen. Det är ingen dålig idé att skapa ett musikkafé där öl, vin och smårätter får intas till musiken men skulle man inte kunna stänga av den surrande fläkt som hörs i känsliga pianissimo-partier?
Nästa verk var en riktig publikfavorit, Schuberts pianokvintett i A-Dur, D 667, den så kallade ”Forellkvintetten” med den virtuose David Huang i pianostämman.
Schubert har ersatt en violin med en kontrabas vilken ger en litet gles stråkklang. I stället fyller pianot ut klangbilden. David Huang spelade briljant rakt igenom, kanske litet återhållsamt inledningsvis, men hans spel växte snabbt i volym och brio. Det blev en härlig uppvisning i schubertsk melodikonst, särskilt förstås fjärde satsen där sången ”Die Forelle” varieras på ett mästerligt sätt. Alla instrument turas om att utmärka sig och Håkan Ehrén på kontrabas demonstrerade eftertryckligt sin stora musikalitet.
Konsertens sista verk var Schuberts sista stråkkvartett, nr 15 i G-Dur D 887, som är väsentligt annorlunda än hans tidigare. Den flödar inte av melodier utan är uppbyggd av korta upprepade fraser. Man kan uppleva kvartetten som en kamp mellan ljus och mörker som varar nästan hela det timslånga stycket.
Tonarten anges som G-Dur men verket går minst lika mycket i moll. Spänning och dramatik präglar de första satserna där tremoli och snabba trioler bygger upp en oro som bara delvis finner sin förlösning, först i scherzots triodel och slutligen i finalsatsen. Kammarsolisterna gjorde en lysande insats med det svåra verket.
Festivalen avslutas på söndag då bland andra Katija Dragojevic medverkar.