Torsdagens konsert med enbart fransk musik blev en succé. Kammarsolisterna känner varandra så väl att de, även om de är briljanta var och en för sig, framstår som en enda organism. De följs åt i stil- och tempoväxlingar, från starkt till svagt, utan missar. Man undrar om det verkligen finns en ledare eller om de alla genom någon slags instinkt ändå vet exakt vad som kommer. Kanske är det faktum att Sparf, Lysell och Hellgren ofta byter stämmor med varandra en bidragande orsak.
I Sverige har franska tonsättare svårt att bli spelade; verk av André Jolivet och Vincent d’Indy hör man sällan på konserter. Deras musik är dock inte speciellt svår eller annorlunda och de stycken som framfördes var helt i publikens smak. I Jolivets kvartett visade sig ensemblens mästerskap framför allt i andra satsen som var lågmäld men ändå full av energi, intensiteten sjudande under den lugna ytan. D’Indys sextett var spirituell med konstgrepp som svåra flageoletter i andrasatsen. I den avslutande variationssatsen rymdes många olika stilar, från melodiös klassicism till orientaliska influenser.
Konsertens höjdpunkt var ändå Debussys stråkkvartett. Kammarsolisterna spelade enastående, både i de livliga satserna och i den mjuka tredje som påminner mig om de rytmiska andetagen hos en människa i vila. Musiken gestaltades med precision och exakthet, levande och direkt. Publiken belönade framförandet med en uppskattning som gick långt utöver det vanliga.