Kammarmusikalisk högtidsstund
Anders Kilström, Christian Svarfvar och Daniel Blendulf bjöd i lördags på passionerad musik i Giresta kyrka, skriver Gunnar Tibell.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ravels pianotrio blev färdig 1914, strax innan han som frivillig anmälde sig till deltagande i första världskriget. Den innebar något av en övergång från impressionismens formspråk till en friare, för Ravel mycket framgångsrik stil som blev hans egen. De fyra satserna lånar en del från den baskiska musiken, naturligt eftersom Ravel hade baskiskt påbrå. Även andra mer exotiska inslag kan skönjas, t ex i tredje satsens Passacaille som i ett av avsnitten med unisont stråkspel har japanskt färgade tongångar. Den tekniskt sett oerhört krävande kompositionen gav musikerna tillfälle att visa upp ett bländande samspel både i de dramatiskt snabba och i de mera stillsamma avsnitten. Då Ravel låter fiol och cello spela unisont, med ett par oktavers skillnad i tonhöjd, blir pianot en mera rörlig bakgrund. Dessa passager utgjorde sköna vilopunkter i ett för övrigt mycket passionerat musicerande. Kyrkans akustik tycktes speciellt gynna den sköna tonen från Daniels cello.
Andra avdelningens Pianotrio i a-moll, op 50 av Tjajkovskij har en helt annan karaktär. Även om musikhistoriker räknar in den bland kompositörens mästerverk har den betecknats som ojämn. För ett kammarmusikverk som tar 50 minuter att framföra blir kanske detta oundvikligt. Så får man komma ihåg att den skrevs år 1882 "till minnet av en stor artist", en rysk musikerkollega, Nikolaj Grigorjevitj Rubinstein, pianist, tonsättare och musikadministratör som arbetade mycket för att Tjajkovskijs verk skulle bli kända i världen.
Rubinstein avled 1881 och hade faktiskt bara några år tidigare kritiserat kompositören för hans sätt att handskas med pianosatsen i den första pianokonserten.Trions alla stämningslägen, från saknadens smärta till minnet av goda stunder tillsammans, tolkades förnämligt av de tre musikerna, som hela tiden höll intresset på topp i publiken. Här finns även musikaliskt en mängd strukturer som togs till vara på ett utomordentligt sätt: fugor, tema med variationer, danser, t ex i form av en glättig mazurka, marsch, fanfar och folkmelodier.
Allra sist kommer en påminnelse om trions karaktär av Requiem i form av en kort Marche funèbre som kunde föra tankarna till Chopin eller Beethoven.
Konserten blev i sin helhet en kammarmusikalisk högtidsstund som av publiken belönades med kraftiga applåder och av arrangören med en välförtjänt blomsterhyllning.