Kammarkör motsvarade kraven

En av Sven-David Sandströms nykomponerade tonsättningar av texter till berömda Bach-motetter fick inleda konserten: Fürchte dich nicht. Krävande musik med text- målande tonspråk, helt i Bachs anda; många block med storartade kulminationer och med kvasi-koral som avslutning. UAK motsvarade kraven till fullo.

Maurice Duruflés Fyra motetter med sina nästan impressioniska färgningar av den kyrkotonala grunden framfördes som de vokalpärlor de faktiskt är. I två av Felix Mendelssohns Drei Psalmen (1842) fick vi höra såväl romantisk utnyttjande av kyrkotonalitet (Stefan Parkman var själv kantor/försångare i den andra) som massiv stämsång i stora dynamiska linjer. Näst intill överväldigande blev de.

Kören sjöng också flera sånger med anknytning till svensk folklig koral. Anslutande till dem passade Andrew Cannings orgelsoloframförande av Nils Lindbergs Två improvisationer över svenska folkliga koraler alldeles utmärkt. Från tuff harmonisering med tydliga linjer till talrika figurationer med högtidlig kulmen utnyttjade han stora orgeln med passande måttfullhet. Körmusik av Mendelssohn följdes av två satser ur samme tonsättares Orgelsonat nr 2. Inget av orgellitteraturens storverk precis, men Cannings distinkta spel och registratur gjorde musiken klart hörvärd.

Schönberg-motettens bön 1907 om frid på jorden ter sig efteråt med facit i hand som nästan olycksdiger profetia. Motetten tänjer både på tonalitetens, tonomfångets och dynamikens gränser. Enligt min åsikt utnyttjade kören för många starka kulminationer för tidigt. Imponerande, javisst, men verkets storform kom att kännas lite skev. Men vi kan vara överens om att önska frid på jorden?