1942 framfördes Johann Sebastian Bachs Juloratorium del 1-3 för första gången den 1:a Adventskvällen i Uppsala domkyrka. Sen dess har det blivit ett kärt och uppskattat vant inslag att inleda juletid med just detta verk; i år firas alltså 70 - årsjubileum.
Jubileumsupplagan var utan tvivel en av de bästa jag upplevt. Domkyrkokören behärskade snabba och långa melismer lika bra som känslig koralfrasering, allt utfördes med stor exakthet och uttrycksfull dynamik. Orkestern hade med sina historiska instrument samma möjlighet att som i en barockorgel registrera fram olika men lika betagande klangkombinationer i perfekt balans. Stråkinstrumenten gav med sin övertonsrika klang en känsla av glad änglamusik i himlen. Olika stora oboer surrade med ljuvt pastoral klang med flöjttoner som silverdroppar ovanpå. Och mest lämpade att hälsa himlakonungen: tre guldmalmklingande naturtons- trumpeter med ståtliga pukor som botten. Solister ur alla instrumentgrupper skall samtliga ha högsta beröm.
Solisterna var en av de mest homogena grupperna jag upplevt. De kunde sjunga kantabelt eller, när så krävdes, i hisnande melismatiska tonlekar. De kunde anpassa röstklangen till medsångare (duetten sopran/bas har jag aldrig hört i så perfekt klangbalans tidigare) eller medinstrumentalister med samma lätthet.
Jag har inga tvivel om att framförandet årets 1:a Adventskväll kommer att bli lika bra, kanske ännu bättre med skärpningen inför en "riktig" konsert. Fortsätter det att klinga lika bra är det heller inget som hindrar att vi kan få uppleva denna gudomliga musik i 70 år till. Man kan alltid hoppas...