En celeber gäst, två varierade halvlekar, tre självklara höjdpunkter och ett fyrverkeri av sångakrobatik och idoga klädbyten. När Malena Ernman bjuder på julkonsert tar hon det säkra före det osäkra och sparar inte på vare sig krut eller tjut.
Malena Ernmans julshowande börjar bli tradition, och det märktes att många i publiken hade koll på vad som komma skulle. Och det är nog tur det, för den som väntat sig stillsamma julpsalmer kvällen lång – vilket förvisso skulle vara tämligen aningslöst – torde ha lämnat stora salen på Konserthuset lätt skakig och med eventuellt hår ståendes på ända.
Uppbackningen bestod dels av Svenska stråkensemblen och dels duon Jan Bengtson på flöjt och Mats Bergström på gitarr. Men mest påtaglig var, Malena Ernman åsido, Mikael Samuelsons närvaro. Efter att ha rultat runt med en skabbig gran i högsta hugg i ”Knalle Juls vals” och skrattat sig igenom Bellmans ”Courage bror, i helgen” undrade man lätt oroat huruvida det skulle bli buskis rakt igenom för den gode Samuelson. Ernman i sin tur tog varsamt hand om de mer traditionstunga numren, om än i udda arrangemang – i synnerhet ”Stilla natt” vars väldigt Philip Glass-minnande stråkfond manar fram en sällsynt nerv i denna så självklara men också nötta klassiker.
Men så var det det där med revy-upptågen. Klart att det ska rymmas lite hyss på en julkonsert, men det känns ganska oklart varför Samuelson ska göra Rita Hayworths ”Put the blame on mame” i en egen tappning (”Blir du putt på mig?”) där han börjar i fullt drag som ”Ulla” och efter ett klädbyte under pågående sång avslutar som en sjökapten, redo att ta sig an Yngve Stoors ”Sjömansjul på Hawaii”. Det numret passade nog bättre på Git Gay-galan för några månader sen. Däremot är allt förlåtet när han senare avverkar ”Nattens musik” från ”Fantomen på operan”, hans eviga paradnummer, som om det vore för sista gången. Följaktligen är det här – även om de borde kommit efter Ernmans perfekt ornamenterande sång på ”Pie jesu” – som kvällens allra mest dånande applådåskor kommer rullande.
Men responsen är snudd på lika översvallande för Malena Ernmans fenomenala röstekvilibristiska utbrott i finalen där hon sjunger och härmar sig igenom halva persongalleriet på ”Kalle Ankas julafton”, med god assistans från resten av ensemblen. Särskilt Bergström som får en fin falsett efter att ha blivit låtsasknäad i skrevet av Ernman.
Och extranumret, svensktopp-plågan ”Counting miracles” tillsammans med Samuelson, bildar en fin avslutning ihop med ”Härlig är jorden”.