The Refreshments koncept är glasklart. 50-talsrock som låter mer eller mindre precis som det gjorde på den tiden. Att ändra på vinnande formler ska man i regel vara försiktig med. Samtidigt kan ett band som gör en julshow för elfte året i rad behöva gå ur trygghetszonen för att skapa nerv.
När Gävlebandet kliver in på scenen den här kvällen är det inte med någon större inlevelse. Kanske beror det på den ganska skrala publikuppslutningen. Kanske är de bara trötta på att spela gamla rock n’ roll-jullåtar, vilket vore fullt förståeligt. Inledningsvis känns Abalone Dots gästspel med stämningsfull bluegrass som en räddande frisk fläkt.
En man på övre läktaren gormar om att han saknar saxofonspelet som försvann när Micke Finell slutade för ett år sedan. Kanske är det han som triggar igång bandet eller att de spelar några låtar från nya Chuck Berry tribute-skivan. Konserten spritter i alla fall igång något mot slutet av första set, även om The Refreshments och Abalone Dots skulle behöva lite mer reptid för att fila bort den röriga otajtheten banden emellan på de gemensamma låtarna.
I andra set rullar det på. Kompetent rock n’ roll där de äldre alstren låter trötta och de nyare lite piggare. Och så den pliktskyldiga avslutningen med klassikerna ”Last christmas” och ”Santa Claus is coming to town”. Att The Refreshments inte är ute efter att överraska är okej, men om de inte kan hitta något sätt att själva gå igång på att göra julkonserter längre så känns elva år nog.