"Julens tid invigt med Bach"

Vid lördagens offentliga genrep av klassiska 1:a advents framförande av J S Bachs Juloratorium, del I–III (1734), fanns åtminstone en orkester med tidstrogna instrument där som medmusikanter (fast jag saknade en tredje trumpet).
Man fick hjärtat i halsgropen av inledningskörens höga tempo, men allt löste sig till det bästa, trots att trumpeternas snabba fanfarer akustiskt ibland skuttade runt i kyrkorummet.
Kören sjöng säkert och följsamt med god klang. Min främsta kritik mot kören (i hela oratoriet) är att man sjöng med för liten dynamisk variation. Och inte bara uppåt med starkare partier; att någon gång sjunga riktigt mjukt och innerligt skulle ha varit skönt att höra.

I den ljuvliga inledningssinfonian till del II kunde tyvärr en del oren intonation höras från de djupa instrumenten oboe da caccia.
Alla fyra oboeinstrument sammangaddade sig med stråkarna att göra altsolistens första insats i sin aria del II nästan ohörbar.
Altsolisten revanscherade sig dock i den arian och sjöng alla sina insatser med förnämlig tonbildning och frasering. Samma sak gäller sopransolisten, som dessutom lyckades hålla jämn klang med bassolisten i duettarian i del III, en icke enkel prestation.
Tenorsolisten sjöng de känsliga evangelistpartierna mycket bra, kanske med en viss tendens åt det pompösa.

I kvällens enda tenoraria med soloflöjt i del II visade han dock upp en enastående vokal teknik i blixtrande snabba och långa melismer, något flöjtsolisten med förtjusning deltog i. Bassolisten uppfyllde helt sin roll som Guds förespråkare, både i aria, arioson och nämnda duett med sopranen. En röst med både myndighet och värme.
Med förhoppningar om återvändande tredje trumpetare, renare intonation i träblåset och mer dynamisk tolkningsvilja hos kören, finns förmodligen all anledning att på 1:a advents kväll utbrista med Fader Bach: Jublen, lovsjungen!