Några små regnstänk varvas med stekande sol minuterna innan Peter Jöback och hans niomannaband kliver upp på scen i Parksnäckan. Vädret verkar ha svårt att bestämma sig, men landar till slut i ljuv sommarnattsmystik. Med andra ord den perfekta inramningen för en sommarkonsert med en av Sveriges mest folkkära och hårt arbetande artister.
Jöback bjuder på flera låtar från senaste skiva ”Humanology”. Det är grund och botten ett oklanderligt låtmaterial kompetent framfört men som aldrig riktigt tränger igenom det närmast inbyggda P4-filtret. Låtarna är överlastade med trygga musikaliska referenser som stryker lyssnaren medhårs. Det funkar utmärkt som underhållning, men säger inte jättemycket som popmusik i tiden. Undantaget är den lysande och känslosamma balladen ”Call Me By Your Name” där de mest förutsägbara musikaltricksen skalats bort och Jöback vågar blotta sig själv.
Annars är Jöback i sitt esse när han sjunger låtar skrivna av (eller i samarbete med) andra artister och låtskrivare. De största överraskningarna är Jöbacks superba tolkningar av Americas ”A Horse With No Name” och REM:s ”Everybody Hurts”. Ett extra plus är att dessa tolkningar verkar ha växt fram på ett naturligt sätt när bandet repeterat, vilket skapat utrymme för musikerna att sätta sin egen prägel på låtarna.
Jöback verkar medveten om att han behöver samarbeta med andra artister för att hans röst verkligen ska komma till sin rätt. Kanske är det av denna anledning som sångerskan Frida Öhrn (även medlem i Oh Laura och Cookies n Beans) får ta så mycket plats på scen. Öhrns röst kompletterar Jöbacks röst på ett väldigt snyggt sätt. Faktum är att de nästan framstår som musikaliskt oumbärliga för varandra.
Öhrn får även tillfälle att framföra ett smakprov från sitt kommande soloalbum. Med frenetiskt lufttrumspel sjunger hon ”What Are You Waiting For?” – ett kaxigt power anthem som hämtat ur vilken åttiotalsrulle som helst. Man blir helt klart intresserad av att höra mer av hennes soloprojekt.
Musikalnumret ”När guldet blev till sand” ur Kristina från Duvemåla fick en ny kostym med bluesiga gospelharmonier och ett intro som påminner om såväl Elvis ”In The Ghetto” som Ted Gärdestads ”Sol, Vind och Vatten”. Den gigantiska luftballong med Shrek-tryck som lyfte över Parksnäckan i detta ögonblick drog oförskämt mycket uppmärksamhet till sig. Rutinerade Jöback har sinnesnärvaro och självdistans nog att plocka upp tråden och berätta om sin första och hittills enda ballongtur som slutade med att han och maken Oscar störtade i Farstasjön.