Jill Johnson på publikfriarhumör

Björn G Stenberg hörde en driven artist med ett högst kompetent band bakom sig. En känsla av coverband, om än duktigt, drog dock ned lite av intrycket även om Jill Johnson låg i hårt redan innan konserten för att vinna publiken.

Jill Johnson är en härlig scenartist som vet hur man gör bred underhållning och får med sig en publik. Detta särskilt som hon bearbetade den redan innan konserten.

Jill Johnson är en härlig scenartist som vet hur man gör bred underhållning och får med sig en publik. Detta särskilt som hon bearbetade den redan innan konserten.

Foto: Rolf Hamilton

Konsert2008-02-11 13:18
Björn G Stenberg
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jill Johnson har under hela sin karriär haft ett ben i schlagern och ett i countryn. Nu har hon lyft schlagerfoten och balanserar nästan helt i folkmusiken från väster (USA, inte Norge). Det vinner hon på även om det får det märkliga resultatet att hon inte framför sin stora hit, Crazy in love.
Hon serverade en inspirerad och driven anrättning till show. Hon har en framtoning som en blandning av southern belle och saloonflicka i sin vinröda balklänning. För säkerhets skull blev den kortkort efter halva konserten.

Hon sjunger bättre och bättre och kan leverera både rock'n'roll, popcountry och - förvånansvärt nog - blues. Bakom sig hade hon ett mycket bra band som skulle ha gjort vilken internationell artist som helst avundsjuk. Där blev det både härligt tunggung och självsväng.
Som hon själv sade så snackar hon mycket, och svadan gick under konserten inte minst när hon prisade det fullsatta Konserthusets interiör. Hon verkade dessutom på utomordentligt gott humör och gav en synnerligen proffsig framtoning.

Hennes "problem" är att hon har för lite eget material. En stor del av sångerna under kvällen kom från senaste coverplattan Music Row och har gjorts ännu bättre av originalartisterna  - vem kan tävla med Dolly Parton och Emmylou Harris - och då framstod det som lite märkligt att bygga en show på dessa. På något vis förmedlade hon fortfarande lite av känslan av en schlagerartist som sjunger country: det finns hela tiden ett slags filter mot att tolkningarna känns helt på riktigt.

Det mest originella på fredagskvällen var innan konserten. Då gick hon omkring och lät sig kramas av publiken, "kladdas på" som hon uttryckte det från scenen senare. Publikarbete, folkligt eller desperat? Något märkligt hur som helst.
Annars var det bra underhållning med massor av hennes egna favoriter. Och scenglädjen smittade av sig på publiken.
Jill Johnson, Konserthuset Uppsala.