Jesu lidande i dramatisk skildring

Jämfört med J S Bachs år 1729 komponerade och kollosalt upplagda Matteuspassionon är hans runt 1724 komponerade Johannespassion ett under av koncentrerad dramatik. Den börjar direkt med Jesu gripande, och dramat kring dömandet, torterandet och till sist hans död skildras obevekligt. Motbalanser bildar solisters kontemplerande arioson och arior och körens koraler.

Söndagens framförande i domkyrkan lade stark betoning på allas engagemang i dramat. Kör, solister och orkester betonade textliga/musikaliska tyngdpunkter, alla i kyrkan kunde meditera i tyst minut när Jesu dödsögonblick skildrats.
Allt var inte perfekt. I polyfona partier var balansen kör/orkester inte bra, till körens nackdel. Jag tror att mindre kör och orkester - plus ibland lugnare tempi - skulle ha hjälpt, vilja och kunnande saknades inte. Vissa av solisterna sjöng osäkert.

Men körens koraler var små mästerstycken av gestaltning i god samklang med orkestern. Två solister utmärkte sig särskilt lysande. Den ene, tenoren Mikael Stenbaek, sjöng både evangelistpartiet och en aria med såväl inlevelse som skicklig röstbehandling. Basen Joa Helgesson kunde såväl göra Pilatusrollen trovärdig som sjunga arior med både småvirtuos och kantabel tonbildning.
Med gripande slutkör och trosviss slutkoral kom ett framförande som lovar mycket inför framtiden.

Jesu lidande i dramatisk skildring

Ett inte perfekt men mycket löftesrikt framträdande utfört med gestaltningsvilja och engagemang, tycker Anders Bragsjö om konserten i domkyrkan.