Liksom i evolutionen drivs den musikaliska utvecklingen av misstag. Någon spelar fel eller provar något fullständigt galet som visar sig fungera och senare blir vedertaget. Det är lätt att tänka sig att Allan Holdsworth har tillåtit sig att göra många misstag genom åren. Han har i alla fall garanterat testat galna idéer, som att spela gitarren som ett blåsinstrument och därmed bland annat hittat ett unikt sätt att glida mellan tonerna.
Öppensinnigheten och den avslappnade attityden har gjort honom till en av jazzfusionens största innovatörer. I band som Soft Machine och Gong, med artister som Tony Williams och Jean-Luc Ponty och senare som soloartist, lägg till tiden som hårdrockare i gruppen Tempest. Till Gitarrfestivalen har han med sig trummisen Virgil Donati och basisten Anthony Crawford och med hjälp av dem drar han från första stund i gång ett funkös som knappast någon av Konserthusets tidigare spelningar varit intensitetsmässigt i närheten av.
Genremässigt glider det lite från låt till låt. Ibland ligger det tydligt på jazzrocksidan, ibland är det nästan bara funksvängigt och ibland går det över i psykedelisk rock. Men oftast är det en blandning av dem och det är hela tiden rappt och distinkt vilket kontrasterar mot det gränsöverskridande uttrycket. Det är i brytpunkten mellan det fasta och det undanflyende som den stora behållningen ligger.
Stilen må vara 40 år gammal men Holdsworth har lyckats hålla den frisk genom att han aldrig har stannat upp, nöjt sig eller hamnat i någon nostalgifälla. Han är också en musiker som inte briljerar på andras bekostnad. På Uppsalakonserten ger han sina två medmusiker gott om plats. Ändå är det mest han som märks, trots att han knappast är något monstrum när det kommer till scenutstrålning.
Allt fokus ligger på musiken. Korta mellansnack, som mest består av att presentera de andra musikerna mellan varannan låt, vardagliga scenkläder och ingen direkt publikkontakt. Det är antagligen genom att fokusera så mycket på en sak man kan bli så skicklig som Allan Holdsworth är och då spelar allt det andra egentligen inte så stor roll.