Soulstjärnan Bobby Womack lyste upp kvällshimlen och blev lördagens behållning med hans virtuosa extraordinära vokala skicklighet och improvisatoriska färdigheter. Men efter en stark öppning mattas han av och lyckas inte hålla intresset vid liv konserten rakt igenom.
Stockholms jazzfestival förknippas med Skeppsholmen som varit platsen för festivalen under flera årtionden, med undantag för några år i mitten av 1990-talet då den tillfälligt flyttades till Skansen då Moderna museet var föremål för ombyggnad. I år är Skansen platsen. I tre dagar har Sollidenscenen och Galejan fyllts med en rad artister och årets festival riktade särskilt in sig mot barnfamiljer. Jag gillar verkligen att jazzen omsluts i Skansens härliga miljö och från Sollidens scen ligger Stockholm under ens fötter, men jag tycker att det är lättare att fokusera sig på det musikaliska innehållet på Skeppsholmen, den platsen är som gjord för Sthlm Jazz, det är där festivalen hör hemma och bör flyttas tillbaka till!
Ärligt talat, inför festivalen lockade namnen i programbladet måttligt. Festivalen krymper både i antal dagar och blir allt mindre jazzorienterad. En ny profil som den fått är en inriktning på barn och familjer, varje dag har inletts med en familjekonsert från Solidenscenen. Om man ska hårdra det fanns på pappret bara två starka jazznamn som lockade; David Sanborn och Cassandra Wilson. Namn i ett programblad är en sak, vad som utspelar sig live på scenen en helt annan.
David Sanborns täta trioformat kittlar, i synnerhet när organisten Joey DeFrancesco och David Sanborn går i klinch med varandra. DeFrancesco räfflar och strimlar hårt med fläskig, flashig hammond. Hans själfyllda och fullt utblommande spel mot Sanborns jordnära, lite syrliga spel smälter samman på ett tilltalande sätt. Det trion har emot sig är att den här musiken känns lite gammal, kan lätt hamna i kategorin publikfriande och strömlinjeformad hängmattejazz. David Sanborn blandar och ger, varierar uttrycken till att omfatta jazz, funk, soul, pop, rock och blues. Det är egentligen bara i bluesnumret I´ve Got News For You som publiken tänder till.
Seun Kuti, son till den afrikanske store musikern Feta Kuti och skapare av afrobeat, höjde temperaturen med skruvade och heta rytmer. Typisk västafrikansk highlife. Ljusare och soligare dansmusik får man leta länge efter för att finna, men i längden blir den här enformiga, partyaktiga musiken rätt så tjatig och något man lätt kan irritera sig på.
Några kreativa överraskningarna med ett originellt, modernt och personligt tonspråk fanns på scenen Galejan: Trumpetaren Niklas Barnö överraskar med gruppen Je Suis! Jes Suis! har ett högst nutida, modernt och fritt tonspråk, intensivt men samtidigt avspänt spel. Improvisationerna, i gruppen hittar man den individuella friheten och det kollektiva samspelet, gruppen svetsas samman till en musikalisk enhet.
Den amerikanske saxofonisten Donny McCaslin spelar självsäkert och vinklar in sig på någon slags bopfunk med tydliga influenser i New York- och 1960-talsjazzen. Han spelar uppfinningsrikt med komplexa, kantiga och knotiga tonföljder, men ändå inom vedertagna regler.
Bobby Womack har överlevt de flesta soul-, rhythm and blues-artister och är en av de nu största levande R & B-artisterna. Han kan verkligen göra radikala omtolkningar av popstandards och har känsla för stil. Kanske åldern börjar ta ut sin rätt, den 67-årige soullegenden orkade inte hålla glöden vid liv genom hela framträdandet.