Om man har en kör väletablerad i traditionell repertoar som OD, men vill hitta nya sätt att vokalt/rytmiskt kommunicera stämmorna emellan, kort sagt att få musiken att svänga i ”vokal jazz”, trots att man har en avsevärd klangkropp på runt 80 sångare att infoga i musikens egen tyngdlag, vad gör man?
Jo, är man en driftig körledare som Cecilia Rydinger-Alin, som råkar känna en synnerligen kunnig sångare/arrangör/kompositör som medlem i den lilla femmannagruppen The Real Group, d v s Anders Edenroth, så ”lånar” man helt enkelt honom att lära OD att trotsa denna tyngdlag.
I tisdags kväll var det då alltså dags att redovisa resultatet av veckors sam-/utvecklings-arbete. I välfylld konsertlokal framfördes originalkompositioner och arrangemang av svenska, engelska och amerikanska verk, ibland med folkloristisk anknytning. Många duktiga solister ur kören gjorde skickliga framträdanden. Kören lät också bra, låt vara att vissa sånger (Bellmanarrangemangen t ex) lät som hämtade ur någon manskörskollektion.
Programmets tyngdpunkt kom oundvikligen att hamna på Anders Edenroths egna kompositioner och arrangemang. Första kompositionen var en ord- och tonlek med Tre små grisars sång om ”Big Bad Wolf” (Stora stygga vargen), som här blev Big Bad World i stället. Hopmejslade visselcitat från Disney kombinerades med sjungna påminnelser om att våga, allt till lysande ”koreografi” påhittad (förmodligen) av den egenhändigt (och kroppsligt) dirigerande Edenroth själv.
Rydinger-Alin dirigerade nästa verk, ett uruppförande av "In girum nocte – Fly my friend" (om nattfjärilens dragning till den ljuslåga som kanske skall förbränna henne). Sången var inte lätt – mycket komplicerad harmonik blandad med ständiga vokala surrljud till ett borttonande slut. Fascinerande musik, strålande framförd.
Edenroths arrangemang av Taubes lovsång till kärleken "Så skimrande var aldrig havet", var svårt men utsökt finkänsligt och oändligt vackert. Kongenialt framförd. Att blanda svensk och finsk polskamusik till en Nordic Polska resulterasde i ett mycket svängigt tunggung i tre- takt, ett veritabelt vokalt virtuoseri. Bravo!
Slutnumret, gamla Beach Boys paradnummer "Good vibrations", blev med allt röstomfång (inklusive hög falsett) och hyfsad rytmisk tajming till en kul avslutning. Extranumret, det som egentligen gav namn åt konserten, Billy Joels "Goodnight, my angel" blev en vacker avskedssång på en uppfriskande OD-upplevelse.